Kamratbedömning: för- och nackdelar

Vi har studiedag den 18 mars och merparten av dagen ska ägnas åt betyg och bedömning – igen. Kan det bli för många diskussioner om detta ämne? Mitt svar är ett klart ”nej”. Lgr 11 har sannerligen inte gjort det lättare att sätta betyg på….ursäkta, med våra elever. Jag har ju tidigare skrivit en hel del om detta, se t.ex. mitt förra inlägg Läraren, betygen, makten och vanmakten. https://1larare.svedala.se/lararen-betygen-makten-och-vanmakten/

Jag ska således inte upprepa mig utan hitta en ny nisch att fördjupa mig i. Genom åren har jag använt och utforskat många olika sätt att involvera eleven i arbetet och bedömningen av sina insatser. Kamratbedömning eller Peer Assessment hörde dock inte dit. Men nu gör det och jag ska berätta lite om det. Som inledning kan man titta på ett klipp.

När det började talas om kamratbedömning hade jag länge bara öra för de negativa effekterna och tillät mig inte att försöka ens. Jag var helt enkelt inte bekväm med tanken att mina elever skulle vara utsatta för klasskamraters bedömningar som jag inte kunde påverka. Ofta fick jag bekräftelse för mina farhågor när kommentarer som  t.ex. dessa  nådde mig:

-”Two stars and a wish” funkar inte. De flesta säger alltid ”bra jobbat”, ”bra info”, ”prata lite högre”, ”skriv lite mer” och då kan det lika gärna vara så. Det ger ingenting.

-En av mina elever blev jätteledsen. Kompisen X skrev något kränkande om Y:s stavning.

Ibland behöver mina tankar tid för att mogna och för att jag ska ge mig i kast med en ny metod, måste jag äga den först själv Jag bestämde mig för att om kamratbedömning ska fungera måste vissa kriterier initialt vara uppfyllda i ”mitt” klassrum i alla fall:

  1. Gruppen måste vara trygg.
  2. Bedömningen ska ske i liten skala, en bedömning, två elever.
  3. De två eleverna måste lita på varandra.
  4. Jag måste tydligt visa vad som ska bedömas och hur innan vi börjar med det.

Punkt 1 till 3 tror jag är självklara men för mig är punkt 4 också av yttersta vikt, vilket jag fick stöd för av den amerikanska pedagogen dr. Heidi Andrade.

Jag väljer nu ett exempel från min tyskundervisning i åk 9. 22 elever har ett relativt vanligt läxförhör. Del A: visa att du kan glosorna till idag, del B: sammanfatta texten efter bästa förmåga, använd gärna de nya glosorna. Jag brukar i möjligaste mån förklara nya glosor på tyska, så att man kommer ifrån den typiska översättningsstilen från svenska till tyska. Den sanna utmaningen består dock i att kunna skriva om en text man har gått igenom. Elevernas förmåga att uttrycka sig, visa sina gloskunskaper samt sin språkliga förmåga kommer fram väldigt tydligt, väldigt fort. Eleverna hade förhöret under en 40-minuters lektion, fick lämna in och fick sedan tillbaka förhöret nästa gång för kamratbedömning.

Så här byggdes det upp:

  • Instruktioner: genom att ge feedback lär vi av varandra och för oss själva!
    • Byt med någon du litar på!
    • Bedöm A-delen ur ett ansvarsperspektiv! Hur väl har din kompis förberett glosorna till idag? Antalet rätt är således inte av betygsättande värde, utan resultatet ska spegla viljan att utveckla sina språkkunskaper i den föreslagna takten, så att målen kan nås på bästa möjliga sätt i slutet av terminen.
    • Bedöm B-delen ur ett kvalitetsperspektiv! Läs klasskamratens sammanfattning av texten! Ta hänsyn till följande:
      • hur många av de nya glosorna är med
      • hur många av textens händelser finns med
    • Sätt ett betyg på läxförhöret och skriv en kommentar till din klasskamrat om varför du sätter just det betyget.
    • Underteckna med ditt namn (också för att jag senare skulle veta vem som har gjort bedömningen)
    • Jag samlar sedan in läxförhöret och gör min bedömning. Sedan ska ni jämföra de två bedömningarna för att bli allt säkrare på var ni står i förhållande till kraven för moderna språk.

Eleverna i den här gruppen är vana att sätta betyg på sig själva. Det har vi implementerat under åren tillsammans, men hur skulle det gå när de tog rollen som ”lärare” för varandra? Skulle alla sätta A på sin kompis för att vara snälla?

Så här blev det:

  • Samtliga tog sitt uppdrag på allvar.
  • Betygsättningen visade sig vara hur seriös som helst och stämde i samtliga fall förutom två överens med min. (Och de två skilde inte mycket.)
  • Alla betygen sattes från F till A+.
  • Kommentarerna var delvis fantastiska. Exempel:
    • Du kunde dina glosor bra, insats på A-nivå, men använde de inte i sammanfattningen. Du får nog läsa på texten lite bättre, kanske C på den.
    • .n, va’ bra skrivet. Jag fattar allt. Du skrev som i boken fast bättre. A+
    • Glosorna kunde du så där bra, mindre än hälften, knappt E för den insatsen. Texten skrev du på svenska med några tyska ord i. Det är F faktiskt. Lyssna mer när vi håller på med texten.
    • A på glosorna, A på texten. Du kan alltid allt. Hur gör man?
      (Reflektion från mig: de två ska nog få samarbeta lite mer konstruktivt efter påsklovet.)

Ja, och så fortsätter det. Det var kul att jobba så här, tyckte gruppen, och det tyckte jag också. Allra roligast för mig var att flera elever ville se svart på vitt om deras omdömen stämde överens med mina. Vi diskuterade fraser och uttryck, grammatik och bytte synpunkter.
Vi ska utveckla den här metoden vid fler läxförhör, förstås, för  innan vi utvidgar till fler områden måste den säkerställas genom kända mönster och vanor, men så småningom kan vi kamratbedöma också vid t.ex. processkrivning, där vi utvecklar och förbättrar samma arbete flera gånger. Jag tänker mig också feedback i lite större grupper, t.ex. fyra personer som ger varandra feedback….men det kommer senare. Många av mina kollegor har arbetat länge med kamratbedömning, säkert framgångsrikt, men jag är i nybörjarfasen sedan kanske ett år tillbaka. De lägre årskurserna har fått ”smaka på” den och med lite tur har mina elever en språklärare som blir riktigt ”vass” på det här inom en rimlig tid. Jag hoppas på det, för det känns rätt ur elevperspektiv.

Några av mina läsare minns kanske Vàclav Havel (1936-2011), tjeckisk politiker och dramatiker? Han sa i alla fall så här:

”Att hoppas är inte övertygelsen att någonting slutar väl, utan att det känns meningsfullt, det kvittar hur det slutar.”

Att diskutera:

  1. Har du provat kamratbedömning?
  2. Vilka metoder använder du?
  3. Diskutera fler för- respektive nackdelar med kamratbedömning?
  4. Kan kamratbedömning påverka lärarens bedömning av en elev?
Share Button
Om författaren
Förstelärare Naverlönnskolan | cornelia.falkentoft@skola.svedala.se

Lärare i tyska och engelska på Naverlönnskolan.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *