Jag vill inte, om avvärjningsbeteende

-Jag kan inte skriva på datorn. Knapparna känns helt konstiga!!! Frustrationen i rösten är tydlig.  

När möjligheten ges att göra uppgiften på papper är det bordet det är fel på. Det vickar, blir inte snyggt. Hjälper inte att det viks en pappersbit som läggs under det vickande benet.

-Om jag råkar knuffa på bordet åker pappersbiten bort, då vickar bordet ändå. Jag kan inte sitta vid det här bordet, måste ha ett annat bord!

Då är det ytan på det nya bordet som stör. Den är liksom halare än den andra, armarna glider konstigt då, det går helt enkelt inte att skriva.

Hela situationen skriker av avvärjningsbeteende. Det är inte datorns knappar, vickande bord eller hala bordsskivor som är problemet och därför inte heller lösningen. Är det uppgiften som är för svår, otydlig eller ointressant? Varför försöker eleven med näbbar och klor fly uppgiften till varje pris? Det tar energi från både eleven och mig. Det hade gått snabbare att börja skriva istället för att kämpa emot.

Tillbaka vid skrivbordet funderar jag på tillgängligheten i uppgiften. Var den svår? Nej, egentligen inte. Eleven skulle skriva vad hen kom ihåg efter en gemensam läsning av en no-text. Vi hade högläst tillsammans, diskuterat begrepp, förklarat svåra ord, strukit under i texten, skrivit stödord på tavlan och sedan återberättat med hjälp av orden. Eftersom jag inte hittade svaret på problemet, blev uppgiften inte gjord och eleven gick ifrån lektionen med ännu ett misslyckande i ryggsäcken. Trots att jag verkligen lagt mig vinn om att anpassa uppgifterna för att de ska vara tillgängliga för alla, har fler och fler uppgifter den senaste tiden slutat just så här. Det är frustrerande för oss båda.

Jag famlar återigen i verktygslådan och drar planlöst upp det ena verktyget efter det andra utan att egentligen veta var knuten till problemet ligger. Ligger det på “kan inte” eller “vill inte” och om det är “vill inte” vad står det för? Det är inte heller så att jag är ensam i min frustration. Mina kollegor möter samma motstånd, föräldrarna likaså. Ingen är nöjd med situationen, det känns som vi gräver oss allt djupare ner i våra positioner. Det är i sådana här lägen man inser styrkan i arbetslaget. Vi har tillsammans vridit och vänt på olika möjligheter, testat,  turats om att hitta lösningar, pressa och släppa. Beröm lärde vi oss snabbt att låta bli. Det fick närmast motsatt effekt, då han såg det som att vi förlöjligade honom. Vi har haft olika roller, men också kunnat byta när det blivit låsta positioner. Min kollega som är den som har den främsta stödjande uppgiften och har verkligen försökt få eleven själv att försöka sätta ord på vad som skaver mest. Själv har hen mycket svårt att komma med förslag på vad som skulle underlätta. Inte heller kan hen beskriva vad som gör att hen inte kan ta sig an uppgiften. Oftast stannar det vid “jag vill inte”. Så istället har vi avväpnat hans avvärjningsstrategier en efter en. Ingen av skolans pennor duger att skriva med- ta med en du trivs med, linjalen är för lång för räknehäftet- här har du en kortare osv. Lugna har vi förklarat att vi kan lösa praktiska svårigheter, men uppgiften måste göras. Uppgiften kan anpassas, men inte förhandlas bort. Vi har byggt upp en föräldrakontakt som bygger på en saklig önskan om samarbete, istället för ett rapporterande av dåligt beteende.

Första uppgiften som både blev påbörjad, blev också avslutad trots att det inte var målet. Den handlade det om att sammanfatta en muntligt berättad text. Vi gjorde en tankekarta på tavlan och bildsatte. Elever fick muntligt återberätta utifrån bilderna, även hen ville prova. Detta är inte ovanligt men brukar inte betyda att hen tar sig an skrivuppgiften. Jag var tydlig med att de inte förväntades bli klara, men att det inte heller skulle bli ytterligare tillfällen att skriva. Målet var att de skulle se hur långt de hann sammanfatta på 15 minuter och att vi sedan skulle läsa upp dessa halvfärdiga sammanfattningar och se var de slutade. Jag startade nedräkning på tavlan. Hen bad att få sitta i lugn och ro utan att jag kom in och störde i grupprummet. Jag följde arbetet via hens dokument i classroom, såg att texten stadigt växte fram. När de 15 minuterna började närma sig sitt slut var hen på sluttampen. Jag knackade på och informerade om att vi skulle läsa upp. Lugnt, utan att titta åt mitt håll informerade hen:

– Strax  klar, läs upp någon annans så länge läser jag upp min om en stund, vilket hen stolt gjorde 5 minuter senare. Kanske var det för att det inte fanns ett krav på att bli klar eller att det skulle göras klart en annan gång som det fungerade.

Men..plötsligt skriver hen, i workbook, matteboken, på datorn och för hand. Tillbaka vid bordet som vickade för mycket och på knapparna som kändes konstiga. Vi gläds och håller tummarna. Vad hände? Vad är annorlunda? Vilket verktyg funkade? Vi har ändrat så många variabler att det är omöjligt att analysera vad som är vad och kanske är det inte heller nödvändigt. Däremot kan vi använda denna framgång nästa gång vi stöter på en svårighet. Även om det varit en lång och stundtals mycket jobbig resa (som säkert kommer ha sina bakslag) så är jag övertygad om att vi vinner på att försöka se vad som utlöser dessa avvärjningsbeteenden istället för att bara avfärda dem som dåligt beteende och ovilja. Och ja, det är svårt. Kan bara erkänna att jag själv kan se avvärningsbeteende hos mig själv innan jag till slut satte mig vid datorn och skrev denna blogg. Men ska nu ta en kaffe och njuta av att huset är nystädat, skjortor som legat sedan nyår är strukna, gräset är klippt och bloggen är äntligen klar 🙂

 

Att diskutera:

  • Vilka avvärjningsbeteenden ser du hos elever? Hur hanterar du dessa?
  • I vilka situationer hittar du avvärjningsbeteenden hos dig själv? Hur hanterar du dessa?
Share Button

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *