Jag läste precis Stina Landéns blogginlägg ”Mental träning – en viktig del av lärprocessen” om hur vissa ord i sig hämmar inlärningen och därmed sannolikheten för att lyckas med studierna. Under min läsning insåg jag att detta är något jag känner igen väldigt väl och jag har funderat mycket kring detta fenomen under mina år som lärare. Därför tänker jag i detta inlägg redovisa mina egna tankar kring ämnet och hur jag, precis som Stina Landén, arbetar för att motverka dessa kunskapshämmande tankar hos mina elever.
Precis som Stina Landén möts jag emellanåt av elever som i frustration över att inte lyckas med någon uppgift bara ger upp och säger
– Jag kan inte! Jag fattar inte! Det är inte lönt!
Elever som inte lyckats knäcka koden till något visst moment i undervisningen. Att känna att man misslyckas gång på gång är fruktansvärt frustrerande och kan vara fullständigt katastrofalt för självförtroendet och detta måste vi som lärare vara lyhörda för. Vi måste ha förståelse för känslan samtidigt som vi inte får acceptera att den tar över. Att vända denna känsla av hopplöshet är en väldigt viktig uppgift för oss lärare och tyvärr är det en uppgift som många gånger är ett enormt energidränage. Dessutom har dessa tankar ofta flera orsaker och ibland är dessa så grundmurade att de är väldigt svåra att rå på.
En av anledningarna är fundamentalt mänsklig och handlar om ilska över att misslyckas med något som man vet att de flesta andra lyckas med. Jag tror att alla människor har misslyckats med något som man tycker borde vara enkelt, t.ex. att datorn inte beter sig som man tycker att den borde göra. I ren frustration och ilska börjar man svära över datorn. Man vrålar att datorn är kass eller så är det något program som är så idiotiskt konstruerat att det är helt omöjligt att få rätt på det. Man lägger helt enkelt skulden för sitt eget misslyckande på något utanför sig själv, något man faktiskt inte kan påverka. Fast i sitt inre vet man ju att det inte är så. Problemet är att man faktiskt gör fel. Det värsta som kan hända i det läget är att någon välmenande person kommer fram och visar hur man ska göra. För just i den stunden, när man är på toppen av sin ilska, så upplevs detta som en provokation av värsta sort. Det blir ju ett bevis på att ens eget tillkortakommande inte var någon annans fel. Ilskan måste få lägga sig en aning innan man är redo att ta emot den hjälp man faktiskt uppenbarligen är i behov av. När lågan är blå fungerar ingenting.
I lektionssammanhang är det dock ofta svårt att skylla sina tillkortakommanden på någon annan, så då vänder man ofta skulden mot sig själv, fast ändå på ett plan som man anser att man inte är förmögen att påverka. Det är då det är lätt att ta till tankar som
-Jag är dum i huvudet, jag kan aldrig lära mig någonting.
Detta blir också ett sätt att skylla ifrån sig. Man lägger skulden hos någon del av sig själv som man anser att man inte kan ändra på. På så vis blir man ändå oskyldig till att det blev som det blev. En förödande konsekvens av detta kan tyvärr bli att man lägger en självuppfyllande profetia på sig själv, att man skapar en sanning om sig själv som inte är sann egentligen.
En annan anledning till detta beteende är tyvärr ofta planterad av föräldrar som upplevt samma svårigheter som barnet. Vid ett flertal utvecklingssamtal när jag diskuterat med föräldrarna om deras barns svårigheter, så förstärker föräldrarna problemet genom att säga saker som
– Så är det i vår familj, vi kan inte matematik.
Eller
– Jag kan inte heller engelska, det har hen efter mig.
Precis som om det skulle vara en genetiskt nedärvd omöjlighet att lära sig vissa saker. Genom att säga en sådan sak ger man ju barnet en anledning att inte ens försöka. Det är inte lönt att försöka, vi kan ändå inte lära oss sådana saker i vår familj. I stället identifierar man sig med tillkortakommandet.
Vad som är spännande i sammanhanget är att ordvalet nästan alltid handlar om att man inte kan. Redan här visar sig ett missförstånd som i vissa sammanhang är väldigt grundmurad. Nämligen att man går i skolan för att visa vad man kan. Detta är ju fullständigt fel. Man går i skolan för att lära sig det man inte redan kan. Alla kan dessutom lära sig nya saker. Det gör vi hela tiden i olika sammanhang. Skolan är ett av dem.
Så vad kan vi lärare göra för att bryta sådana här tankemönster?
Jag menar, precis som Stina Landén, att yttrandet av dessa ord i sig skapar psykologiska spärrar som hämmar inlärningen. Därför är det väldigt viktigt att så fort som möjligt försöka bryta innebörden i dessa ord. Det försöker jag göra genom att tillsammans med eleven backa tillbaka till den punkt där hen faktiskt förstod och sen bygga vidare därifrån. Vi måste försöka utröna vad som gick fel och varför, för att sedan långsamt bygga upp den nya kunskapen igen. Jag brukar låta eleven visa hur hen löste det senaste hen förstod och diskutera varför detta fungerade. Detta kan jag göra flera gånger för att bygga upp elevens självförtroende igen. Jag låter eleven visa att hen lyckas flera gånger innan jag tar undervisningen vidare in i den zon där eleven riskerar att misslyckas igen. Fast denna gång vill jag ha eleven under uppsikt för att snabbt kunna gå in och avdramatisera och visa varför det blev fel. Det måste vara okej att misslyckas medan man tränar sina färdigheter. Om man inte vågar misslyckas är det svårt att bli bättre.
Att diskutera
- Hur arbetar vi med att bygga upp elevers självförtroende så att de vågar misslyckas utan att ge upp?
- Bör vi prata med föräldrar om vådan av att plantera destruktiva tankesätt i sina barn?
Förstelärare i Svedala kommun på Nils Fredriksson Utbildning, kommunens gymnasieskola. Undervisar i SO och matematik på i huvudsak introduktionsprogrammen.