Detta inlägg kommer att beröra begreppet och fenomenet inkludering. Begreppet kommer från engelskans inclusion eller inclusive education och dök upp i USA redan på 1950-talet. Dock har begreppet en bit in på 2000-talet översatts med integrering i de svenska översättningarna av utländsk litteratur.

Det är på många sätt ett problematiskt begrepp eftersom det t.ex. inte finns med i vår läroplan. Dock finns det med i andra (internationella) dokument som Sverige skrivit på och måste förhålla sig till. Bland annat är det kärnan i Salamancadeklarationen, som antogs 1994.

Det jag har erfarit är att begreppet tolkas väldigt olika från person till person, från skola till skola. Ett exempel på detta är synen på mindre grupper/resursgrupper.

På en skola kan dessa grupper ses som en självklarhet och den del i att inkludera elever som annars upplevt ett stort utanförskap och inte kunnat hantera sin vardag i det “vanliga” klassrummet. På en annan skola är mindre grupper “förbjudna” och något som inte ska finnas, alla ska vara i samma klassrum. Detta stötte jag på senast för 2 veckor sedan, i samband med ett överlämnande till en gymnasieskola. Där sa personalen på den skolan att små resursgrupper inte får finnas.

Häri ligger dilemmat i mina ögon.

Vi pratar om inkludering, men vi menar olika saker, t.o.m inom samma lilla kommun. Inte sällan likställer man rumslig integrering med inkludering. Här tycker jag man ska akta sig. Tänker man i fasta principer, att ingen ska befinna sig i ett annat sammanhang än det ordinarie klassrummet, riskerar vi att får barn som vi inte möter utifrån deras behov och mående. Därmed får vi en motsatt effekt än grundtanken, nämligen en exkludering. Vissa elever som jag arbetat med i mindre sammanhang känner för första gången en social samhörighet i skolan, även om de inte går i en stor klass. De får också för första gången en möjlighet att faktiskt hantera sin skolvardag. Vi hittar ofta lösningar där de är med sin klass delar av dagen, på vissa lektioner och andra lektioner är de i mindre sammanhang. För mig är flexibiliteten viktig, det får inte bli statiskt. Vi måste framförallt utgår fån elevens behov.

Hur ska vi då ställa sig till resursskolor? Trenden att avveckla dessa har sett likadan ut i många kommuner i Sverige, då dessa ses som den yttersta tecknet på exkludering i svenska skolväsendet.

Jag undrar om man har pratat med de elever som haft sin skolgång förlagd till en sådan, har man tagit reda på vad deras vårdnadshavare tycker? Jag har haft mycket kontakt med externa placeringar och också hjälpt till att placera ungdomar på resursskolor. Det finns säkert många exempel på misslyckade och godtyckliga placeringar. Men den erfarenheten jag har är att de elever som kommit till de skolor som jag samarbetat med, för första gången någonsin känner ett lugn, en delaktighet, en förståelse. Vårdnadshavarna kan för första gången kunnat slappna av och lämna sina barn i skolan utan en klump i magen. De kan vara på sitt arbete utan att bli nervösa när telefonen ringer.

Är detta inkludering eller exkludering?

Får jag lov, som specialpedagog att tycka detta? Troligen inte i vissa kretsar. Men mitt svar måste bli JA. Måste den svenska skolan bli bättre på att möta olikheter i klassrummen att dra nytta av de elevresurser som finns där och inte tänka bort dem? Absolut.

Dilemmat är dock för mig tydligt.

Att diskutera:

• Vilka är vinsterna med att det inte finns resursgrupper eller resursskolor på en skola eller i en kommun?
• Hur kan vi skapa en samlad bild och innebörd av begreppet inkludering?