Att målen för undervisningen ska vara synliga för och väl kända av eleverna är något som lärare landet över lägger mycket tid och energi på. Som elev måste man ha klart för sig vart siktet är inställt och vad som krävs för att man ska komma dit. Detta känns som en ganska självklar logik. Vad som är problematiskt med detta är att göra målen begripliga för alla.
Elever som kommer från andra länder och som därigenom brottas med stora språkliga svårigheter har ofta svårt att förstå den svenska som kunskapskraven är skriven på. Detta språk är svårt även för elever med svenska som modersmål. Därför måste man som lärare försöka att omformulera texterna så att de blir mer enkla och lättbegripliga. Problemet med detta är att ju mer man förenklar, desto större blir risken för feltolkningar och missförstånd. Det språk som används i texterna är ju valt med omsorg för att vara så exakt som möjligt.
Som ett komplement till texterna brukar jag exemplifiera på olika nivåer för att visa vad som krävs för att man ska kunna uppnå målen. Men detta är också problematiskt om man inte har språket med sig. Det är en enorm utmaning att visa relevanta exempel utan att exemplet blir ett slags facit. Om exemplet behandlar samma ämne som det eleven ska arbeta med, så försöker eleven ofta använda exemplet som en kunskapskälla. Då försvinner deras egna tankar och slutsatser, vilket inte är bra. Om exemplet behandlar något annat men näraliggande ämne så blir exemplet obegripligt eftersom eleven inte klarar att göra kopplingen till kunskapskraven. Detta är ju heller inte bra.
Så, vad kan man då göra för att förtydliga kraven för elever som har problem med språket? Efter att ha lagt mycket tid och energi på måldiskussioner med eleverna, diskussioner där jag kände att jag inte alls nådde fram, beslöt jag mig för att lägga dessa diskussioner åt sidan tills vidare och bara köra på i stället. Samtidigt hade jag panik över detta och en otäck känsla av att lotsa mot okänt mål. Men, målet var ju faktiskt inte okänt. Däremot var det en delvis okänd väg mot målet. För eleverna, vill säga. Jag visste ju vad som krävdes även om jag inte hade lyckats förmedla det på något vettigt sätt.
Jag lät eleverna påbörja sina arbeten och försökte lotsa under tiden i stället och detta visade sig fungera ganska bra. Nu kunde jag under tiden som arbetet pågick visa jämförande exempel för eleverna och koppla dessa till kunskapskraven och faktiskt visa hur de kunde närma sig sina mål. På något sätt hade eleverna ändå en känsla för vad de skulle göra och hur de skulle kunna göra det och när jag kunde förstärka den känslan genom att jämföra med andra arbeten så blev eleverna allt bättre på att tolka, dra egna slutsatser, finna orsakssamband med mera.
Så genom att faktiskt sätta igång och producera så har eleverna fått en viss känsla för vad som krävs, även om de inte kan sätta ord på det. Nu önskar jag såklart att jag hade kommit på ett effektivare sätt att förmedla denna känsla. Ju tidigare eleverna får klart för sig vad som krävs och hur de ska nå dit, desto bättre är det ju. Känslan av vanmakt som infinner sig när kraven ska diskuteras är varken bra för mig eller eleverna. Det måste bli någon typ av balansgång gällande detta i fortsättningen. Mer fokus på kraven under arbetets gång och mindre fokus på kraven under uppstarten. Det kanske tar längre tid, men så länge jag inte kommit på något riktigt bra sätt att förenkla språket utan att dränera det på sitt faktiska innehåll, så får det nog bli en sådan medelväg.
Att diskutera:
- Hur gör ni när ni pratar om mål och kunskapskrav med era elever?
- Hur långt kan man förenkla terminologin innan betydelsen går förlorad?
- Hur säkerställer ni att eleverna förstår kraven?
Förstelärare i Svedala kommun på Nils Fredriksson Utbildning, kommunens gymnasieskola. Undervisar i SO och matematik på i huvudsak introduktionsprogrammen.
Hej Björn!
Jag har brottats med samma sak och kommit fram till samma slutsats. Med ett undantag. Jag tycker att man kan vänta med tydliggörande elevexempel tills minst halva arbetsområdet är avklarat, så att eleverna får tillräckliga kunskaper för att producera med innehåll och kvalitet. Jag använder s. k. hinge point questions. Jag baserar detta på dels egna erfarenheter, eleverna säger att de inte kan tillräckligt när jag kört direkt, och dels på att Dylan Wiliam menar att sådana frågor är lämpliga 2/3 in i området. Allt detta beror på vilken typ av fråga man använder. Ofta hänger det formativas kvalitet på frågekonstruktionen.
Tack för ett tänkvärt blogginlägg!
Tommy Lucassi, @MatteTommy på twitter.