Kan man lära sig vad som helst? Kan hjärnan bli full? Hur lär man sig bäst?
Framgång i skolan är inte en slump. Vissa elever kan inte allt från början bara av talang. Alla kan lära sig och all inlärning kräver tid, motivation och strategier. Och att göra en sak i taget. Det är lätt att tro att de barn som fötts in i digitaliseringen skulle vara bättre på att multitaska än vi som fått lära oss den digitala världen som vuxna. Titta gärna på Vetenskapens värld om Vår stressade hjärna. Det är ju något som efterfrågas överallt i samhället, människor som kan ha många bollar i luften. Jag upplever också att de elever jag har mer och mer luststyrda och har som plan att tjäna så mycket pengar som möjligt på någon medfödd talang utan att behöva anstränga sig. Saker som är roliga kan de lägga ner timmar på och bli duktiga på, utan att de inser hur mycket de tränat, men saker som de inte direkt ser lust i har de svårt att motivera sig att träna på. Jag försöker därför uppmärksamma dem på hur mycket de tränat på sånt de är duktiga på och få dem att fundera på vilka strategier de hade.
Vad är det som gör att vissa elever kan motivera sig själva att sitta och nöta något i evigheter medan andra ger upp direkt om de inte lyckas? Jag tror att i dagens samhälle där vi överöses av stimuli kommer bra strategier för att avgränsa och hålla ut vara viktigare än någonsin. Så vi innan vi blir avbrutna av nästa mobilpling hinner erfara vad som är effektivt. För att bevisa att man kan lära sig saker som oavsett om de finns en mening i det, många elever uttrycker att de bara kan lära sig om de vet vad de ska ha kunskapen till, brukar jag ge dem en utmaning som min pappa gav mig när jag gick i mellanstadiet (och hans pluggtips står i fetstil inom parentes).
Titta i en minut på följande ord: ägg, sko, bil, pil, träd, kork, cigarr, blomma, fönster, blunda och repetera dem i rätt ordning. Har du ingen strategi är det inte lätt att lyckas. Min pappa lärde mig minnestekniken att hitta på en saga om orden. Jag berättar sagan, (ja, jag kommer ihåg den även om det är 30 år sedan). Vi repeterar den högt tillsammans (använder flera sinnen) och plötsligt kan nästan alla elever blunda och säga orden i rätt ordning. I slutet av lektionen ber jag dem skriva orden på en lapp (repetera efter en kort stund), de flesta brukar ha alla rätt. Dagen efter repeterar vi igen och sedan igen efter tre dagar och en sista gång efter en vecka. Detta brukar jag göra i början av årskurs fyra. På våren i femman när vi läser kroppen och lär oss om hjärnan brukar jag fråga om någon kommer ihåg de där orden. Först är de tveksamma, några få kan, men bara någon hittar första ordet, ramlar sagan fram och plötsligt kan majoriteten av eleverna alla orden i rätt ordning. Även de elever som fortfarande ibland hävdar att de bara kan lära sig saker om de är meningsfullt. Jag arbetar mycket med att bevisa för eleverna att det som forskningen visar också stämmer på dem. Den som har bra strategier för inlärning får bäst effekt. Och ja, övning ger färdighet.
Därför gör jag nu en grej av att vi ska lära oss något tillsammans. Det är viktigt att jag verkligen inte kan det. Helst ska det vara något som är komplext, vid första anblicken verkar omöjligt. Vi gör ett förtest, här kan ni se hur det såg ut i fredags. Sedan pratar vi strategier. Hur ofta måste vi träna?, hur länge?, under vilka förutsättningar? Det märks direkt vid första träningstillfället att alla behöver total avsaknad av tal och inte kan göra något annat samtidigt (hitta en lugn miljö där du inte blir avbruten eller störd). Ljud från fläktar och naturen stör inte någon, men lekande barn på rast gör, specialpedagog som kommer in och pratar och klasskamrater som uttrycker sin frustration över uppgiften stör också. Detta blir ett problem då många ger upp, anser att uppgiften är omöjlig: det är inte lönt… , jag kommer ändå aldrig lära mig…
Jag får jobba hårt för att motivera alla att fortsätta öva sina tre minuter. Frustrationen är stor, både hos de som vill ge upp och hos de som vill ha arbetsro. När det är dags för övningstillfälle två ett par timmar senare är det inte med glädje jag möts (ta en paus med något annat). Jag börjar med att visa att man kan dela upp rörelsen, öva på en bit i taget. Efter lock och pock är alla igång. Plötsligt upptäcker fler och fler att de redan har blivit bättre. Positiv energi sprids. Man sätter ord på sin förbättring: innan kunde jag inget men nu kan jag hålla ihop mittfingrarna… titta jag kan dela på ena handen nu… Fler börjar dela med sig av tips: jag fokuserar bara på mittfingrarna så kommer det andra sen… jag fokuserar bara på ena handen…
Jag myser, tar in glädjen över att lyckas och berömmer, peppar att fortsätta. Vi kan… och vi lyckas…
Och jag kan nog tycka att pappas gamla pluggtips håller än.
Att diskutera:
- Hur arbetar du för att motivera elever att fortsätta kämpa?
- Vilka inlärningsstrategier tycker du är viktigt att lära ut?
