Vad gör en bra lärare? Vad gör en bra elev? Det har redan skrivits mycket om mindset och Carol Dweck så det tänker jag inte skriva om. Ibland kan man bara konstatera att: hen har DET! Det där som gör hela skillnaden. Många elever vill tillskriva det som talang eller tur, men det tror jag inte alls. Spanar man noga ser man att det är detaljerna som gör det.
Jag fick en ny lärarstudent för två veckor sedan. Klasserna jag arbetar med består av 44 härliga individer, men något i sammansättningen har gjort att de finns en del att arbeta med. Efter jul har det skapats två nya grupper av eleverna, två nya elever har kommit till och läraren jag delade klasserna med har bytt skola och en ny tillkommit. Och så en lärarstudent på det, första terminen och 22 år gammal!
Jag tycker det är roligt och givande att ha lärarstudenter, men just nu kändes det inte helt rättvist, både mot klasserna som behöver stabiliseras och mot studenten som har rätt till tid för handledning. Vissa av eleverna har svårt med nya relationer och jag ville därför förbereda studenten, eftersom jag av erfarenhet vet att första bemötande betyder mycket för de här eleverna. Vi träffades dagen innan VFU- veckorna skulle börja och gick igenom en del. När hen gick kändes det som att jag lyft en massa svårigheter och negativt. Vilken bild fick hen av klassen? Kanske dödade jag all lust till yrket? Jag försöker prata gott om läraryrket så fort jag har möjlighet. Jag tycker vi lärare är dåliga på det. Min oro var som tur var i onödan. Redan när hen presenterade sig dagen efter för eleverna visste jag att hen hade DET. Ja, egentligen redan innan dess. Jag hälsar på eleverna och tar dem i hand på morgonen. När jag gick för att göra det följde studenten mitt exempel och skakade också hand med dem alla. När hen presenterade sig tog hen ett steg fram och vågade ta plats i rummet. Det syntes att hen trivdes och eleverna märkte det direkt. De ställde nyfikna frågor och fick frågor tillbaka. Vi hade bestämt att första dagen skulle användas till observation och lära känna, men studenten gick runt hjälpte till, ställde nyfikna frågor och skapade direkt relationer.
Jag har bara njutit de här två veckorna. Hen har DET. Det där som är så svårt att sätta fingret på, man märker så tydligt när det inte finns, men har svårt att sätta ord på vad som inte fungerar. Visst behöver mycket utvecklas: ämneskunskaper, hur man organiserar sig när man skriver på tavlan, förmågan att kunna förutse svårigheter som kan uppstå för eleverna, förmågan att avgöra vilka trådar som är värda att följa vidare och vilka som leder bort från det som ska läras in. Viktiga saker, visst, men jag tror ändå att det är lättare att fixa, än om man saknar DET.
Så vad är DET? Jag brukar dela en lista med eleverna på hur man kan bli en bättre elev. Vad ger framgång som elev? Små saker, som gör skillnad: var positiv, var nyfiken, le, titta på den som pratar, nicka, fråga vidare eller bekräfta genom att upprepa osv. Jag tror att om man börjar tidigt med att uppmärksamma eleverna på att de själva är är sin egen största resurs. Att vilket mindset de har påverkar deras resultat mer än talang. Du har säkert själv märkt att om du bestämmer dig för att åtminstone låtsas vara positiv och nyfiken så upptäcker du plötsligt att du inte längre behöver låtsas, du har blivit det på riktigt. I en bok jag läser med en grupp elever kallas elever som kan detta för “snappebarn”. De som snappar upp koden och sedan lär sig till synes utan ansträngning. När vi läste detta hade vi en diskussion om detta. Finns det snappebarn? Är man snappebarn alltid? Alla dagar? Vad är du snappebarn på? Kan man öva sig till att bli ett snappebarn? Detta har blivit ett uttryck i klassen för när man hittar koden för att lära något nytt. Så när jag sitter där och observerar studenten tillsammans med eleverna, kan jag bara konstatera att hen gör allt det. Ett riktigt snappebarn på att vara lärare. Och hen vågar vara en tydlig ledare, äger klassrummet, lyssnar in, men leder. Och framför allt hen är sugen på att bli lärare.
Att diskutera:
- Hur syns det i klassrummet att du är en bra lärare?
- Hur arbetar du för att eleverna ska bli framgångsrika som elever(bli snappebarn)?
- Vad behöver du utveckla?
Hej! Jag får för mig att en lärare som anses ha “DET” är den extroverte och sociala läraren. Som tar i hand, tar plats. Men kan det inte finnas en mer introvert lärarstil som också kan funka? En lärare som kanske inte känner sig bekväm med fysisk kontakt och kanske inte intar rummet på samma sätt, men som brinner för sitt ämne och att förmedla det? Mer osynlig – kan hen ha ett annat slags “DET”, eller bör man helt enkelt vara extrovert?