Under våren har jag återigen fått möjlighet att stå bredvid den ordinarie undervisning och istället inta rollen som handledare. Och jag har, trots min relativt korta lärarkarriär, handlett ett flertal lärarstudenter de senaste åren. Därmed borde, kan tyckas, min förmåga att handleda vara relativt god. Men det är inte riktigt förrän nu jag faktiskt har förstått vad handledarrollen syftar till samt vad positiv feedback kan ha för effekt på en students utveckling, dess självförtroende och motivation.

Som handledare har jag varit ganska brokig. Brokig med orimligt höga förväntningar, på gränsen till orättvisa. Jag har förväntat mig en framtida ny kollega, en lärare som kan ta över klassrummet och bedriva undervisning utifrån lärarkonstens alla regler.  Jag har haft orimligt höga förväntningar på studenter som precis skall ge sig i kraft att genomföra sin allra första observerade lektion, någonsin. Det har i efterhand skapat skuldkänslor mot de studenter som fått uppleva allt annat än sin drömpraktik. För mig har det varit svårt att lämna mina elever i någons annans händer. Att stå bredvid och se på när någon inte lyckas, att sitta tyst och vänta ut för att se hur personen i fråga agerar och löser situationen. Allt för att samla material för ett gemensamt samtal efteråt. Detta är givetvis en sanning med viss modifikation, en känsla dragen till sitt yttersta, men samtidigt något som fått mig att fundera över vilken typ av handledare jag vill vara. Har mina kritiska glasögon suttit för hårt fastklistrade och vägrat ge plats för någon form av positiv feedback?

”Om man verkligen ska lyckas leda en människa till ett bestämt ställe, måste man först och främst se till att finna henne där hon är och börja där. Detta är hemligheten i all hjälpande konst.” (Kirkegaard. S)

Innan jag tog emot min senaste student bestämde jag mig för att arbeta utifrån Guro Oiestads tankar kring positiv feedback. Dels för att studenten själv kände sig obekväm i rollen som undervisande lärare och hellre ville ta en observerande roll längst bak i klassrummet samt dels för att studentens lärandemål främst handlade om att ”våga”. Därmed ville jag se vad positiv feedback skulle ha för effekt på studentens självförtroende samt hens förmåga att vara den självklara arbetsledaren i klassrummet.

Det är positiv feedback vi behöver mest av, även om kritik och korrigerande återkoppling också kan vara både nyttigt och nödvändigt i vissa sammanhang.  (Oiestad, G)

I takt med att studenten tog en vidare roll i klassrummet och alltmer sökte kontakt med eleverna blev även antalet frågor och funderingar kring undervisningen fler. Ett intresse om att “få testa” växte och vi hittade enklare aktiviteter där studenten fick prova på att vara lärare på riktigt, t.ex. genom att hålla i genomgången av skoldagen, högläsning, osv.  Vid varje enskilt efterföljande handledarsamtal gav jag sedan studenten övervägande positiv feedback med intentionen om att studentens motivation och självförtroende skulle stärkas och därigenom ge en positiv effekt på studentens egen utveckling. Handledarsamtalen inleddes alltid med att studenten själv fick reflektera över aktiviteten/lektionen samt ställa sig frågor som:

• Hur kändes det?
• Gick lektionen som du hade planerat?
• Vad är du mest nöjd med?
• Skulle du vilja ändra på något?
• Vad tar du med dig till nästa lektion?

Till en början var studenten självkritisk och hade svårt att belysa positiva exempel från lektionen. Men i takt med att jag enbart gav positiv feedback till svar och tydligt angav situationer där studenten gjort bra ifrån sig märktes det att studenten kunde känna igen sig och tillslut själv ge exempel på goda lärandesituationer. Och allteftersom våra samtal pågick kunde jag även märka en förändring i studentens sätt att undervisa och agera i klassrummet. Hen valde att kopiera saker som vi tillsammans kommit överens om som “bra” samt själv kunde komma med förslag på enkla lektionsupplägg, lärande- och bedömningssituationer, aktiviteter och kunskapskontroller.

“Att ge feedback är att se och erkänna egenskaper hos en annan person. Att få feedback är att bli bekräftad och få möjlighet att växa.” (Oiestad, G)

I slutet av VFU-perioden märktes en tydlig förändring av studentens agerande i klassrummet och dess vilja att utvecklas. Hen var villig att försöka och rädslan för att misslyckas blev allt mindre synlig. Genom den positiva feedback studenten gavs blev antalet gånger hen kände att hen lyckades mångt fler än antalet påtalade misslyckanden.  Det i sin tur gav ett ökat självförtroende hos studenten vilket ledde till en tydligare arbetsledare i klassrummet och slutligen även ett nytt fokus, elevernas lärande.

Studenten i fråga är idag mitt uppe i sin lärarutbildning och jag ser en framtida kollega växa fram.

Att diskutera:

1. Vilken typ att handledare vill du vara?
2. Hur arbetar er skola med feedback mellan lärare?
3. Vilken effekt har positiv feedback på ditt arbetsutövande?