Att starta upp och få ruljans på samverkans-inlärning – Supplemental Instruction, SI

När jag för något år sedan, mer eller mindre av en slump, kom i kontakt med begreppet Supplemental Instruction, (SI), ville jag att vi i någon kurs på skolan skulle införa denna akademiska lärandemodell för våra gymnasieelever. Vinsterna med konceptet är stora och forskning och uppföljning visar att de studenter på högre nivå som går på SI-träffar har förbättrad måluppfyllelse och klarar sina tentor bättre än de som inte deltar.

Vad är SI, Supplemental Instruction?

Den svenska termen för Supplemental Instruction är samverkansinlärning och är en pedagogisk modell med sitt ursprung på 1970-talet  på University of Missouri, USA. Syftet är att dels reducera avhopp från särskilt svåra kurser på universitet och dels att gynna goda studiestrategier. Elever/studenter erbjuds problemlösning i  grupp vid möten en gång i veckan. Träffarna leds av erfarna och speciellt utbildade studenter. Dessa SI-ledare har själva gått samma eller motsvarande kurs och kan därigenom ur ett elevperspektiv nära i tid identifiera vilka moment i kursen som upplevs speciellt svåra. Det är inte bara elever med svagare studieresultat som vinner på konceptet, utan forskning visar att alla deltagare utvecklas såväl som SI-ledaren själv.

SI-ledare fungerar mer som studieguider, är engagerade i studiefrågor och agerar handledare och inspiratör. De har alltså ingen lärarroll.Detta är inte ett traditionellt stöd till den ordinarie undervisningen, utan ett komplement. SI-träffarna präglas av en avslappad stämning där eleverna arbetar med problemlösning  i grupp. Det förekommer inga läxor, prov eller några bedömningar.  SI-ledaren ger inte svaren utan dessa arbetas fram gemensamt i grupper.

Vid SI-möten får deltagarna möjlighet att väva ihop kursens ämnesinnehåll och svåra utmaningar med bra studiestrategier. Fördjupningar i kursmaterialet kan ske på många olika sätt. Vad man lär sig sammankopplas alltså med hur man lär sig. Problemlösning sker som sagt i grupp och lagarbetet går även ut på att träna presentationer. Deltagande elever får fler lärotillfällen i sitt ämne/kurs och genom det kollektiva lärandet öva, träna mer, fördjupa sig och diskutera både delar såväl som helheter.

SI-ledarna har speciell utbildning i gruppsamverkan, problemlösning och i att peppa och tips om studieteknik. SI-ledarna fungerar alltså mer som guider, handledare, och inte som extra lärare eller stöd till den ordinarie undervisningen. På Lunds universitet finns Europeiskt Centrum för SI-Pass (tidigare Nationellt centrum för Supplemental Instruction ) och härifrån kvalitetssäkras konceptet.

Modellen har  fått spridning över hela världen och finns i ett 30-tal länder. De flesta lärosäten i Sverige har numera infört SI för sina studenter.

Genom att vår skola är del av den regionala plattformen för SI har vi studenter eller före detta studenter som kommer från LTH respektive Malmö universitet och ansvarar för möten i matte och fysik för åk 1 och åk 2 en gång i veckan. Jag har inte själv haft förmånen att ha SI-ledare parallellt med kurs jag undervisar i. Men förhoppningsvis kommer det att bli så framöver. Jag är däremot samordnande kontaktperson för SI-verksamheten på skolan.

Värva SI-ledare och få ihop ett bra schema

Det lärosäte som gymnasieskola samarbetar med organiserar ansökningsförfarande och urval av SI-ledarna – i vårt fall är det Malmö universitet som håller i de trådarna.  Om en skola vill ha SI-verksamhet för en kurs, vilket ämne som, så gäller det att det finns tillgängliga eldsjälar som SI-ledare i regionen. SI-ledare måste vara speciellt insatta i ämnet och ha själv studerat det nyligen. Vem som blir ledare  varierar från läsår till läsår. Då SI-ledaren vanligtvis själv studerar gäller det att få ihop schema för klass och synka med ledarens tentaperioder, elevers nationella prov med mera. Ofta fixar detta sig och med lite flexibilitet kan mötena bli så kontinuerliga som det är tänkt.

Samverkan kurslärare och SI-ledare

För att få till ett bra driv i mötestillfällena är det viktigt att den undervisande läraren har tät kontakt med ”sin” SI-ledare, helst varje vecka. Läraren delger sin planering, kommunicerar inför prov, ger tips om aktiviteter, förslår vad som ska tränas mer eller tipsar om något som man kanske inte hann ta upp på lektion men som kan vara lämpligt att arbeta med vid SI-träff. I sin tur ger SI-ledaren feedback till läraren om hur allt rullar på. Skolan bör ge tid för samarbetet mellan SI-ledaren.

Utmaningen frivilligt eller ej

Grundtanken är att SI-deltagande är frivilligt. De skolor som kör SI-verksamhet på gymnasienivå har erfarenhet av att det är mest lämpligt med obligatoriska möten. För att det kollektiva elevarbetet ska fungera krävs en lagom stor grupp. Cirka 15 elever genererar bra dynamik. Grupper med spridning i studievana har bättre resultat än SI-grupper med homogen sammansättning. Med schemalagda möten får vi ett jämnare och bättre deltagande. Det är många plikter och saker som pockar på och konkurrerar om gymnasieungdomars tid. Det händer att elever inte just för tillfället ser vinsten med ett SI-deltagande. Den positiva effekten kanske inte blir lika snabbt synlig som för studenter på högre nivå.

Vår skola arbetar nu med ett schemalagt pass som ligger parallellt för våra tre SI-grupper. Som kontaktperson på skolan har jag sett att just detta med frivilligt eller det obligatoriskt deltagandet är en maffig stötesten. Vi jobbar på att hitta bra lösningar på det. I slutet av maj kommer vi från skolan att åka på den internationella konferensen för Supplemental Instrucion (Seattle) och då kommer vi fånga upp och dra lärdom av hur andra skolor, skolformer och länder arbetar med SI-verksamheten. Mer om det i kommande inlägg!

Att diskutera

• Vilka erfarenheter har ni av att använda elever som lärresurser för varandra?