Glädje att se elever lyckas

Lärare ställs dagligen inför utmaningar, en del lättare än andra. Under året som gått har jag haft många nya elever. När jag får nya elever brukar jag alltid låta dem börja med att skriva ett brev till mig där jag ber dem berätta lite om sig själv. Frågorna handlar om allt ifrån hur de lättast lär sig i skolan till vilka fritidsintressen de har och framför allt om det finns något särskilt som de vill att jag ska veta om dem. Det är helt enkelt ett försök att lära känna mina nya elever. I en av mina klasser har det kunskapsmässigt varit väldigt stor spridning. Många är väldigt högpresterande medan andra kämpar hårt för att nå målen. Jag tänker här fokusera på en av mina mest tävlingsinriktade elever, oavsett om det gäller skolarbete eller fritidsintresse, och det arbete som vi har gjort tillsammans under året som gått. Eleven i fråga vill alltid svara på frågor och berätta olika saker när hen kan och har svårt att vänta på sin tur och acceptera att andra elever också vill komma till tals.

Det är såklart positivt att en elev är ivrig och alltid vill vara bäst men det kan också ställa till det för eleven då det samtidigt kan upplevas som livsfarligt att göra fel. Det är här det spännande arbetet börjar med eleven i min klass som så fort hen inte kunde eller förstod en fråga/uppgift sa att hen inte kunde och inte brydde sig och vägrade fortsätta jobba. Många gånger lämnade hen klassrummet och drog igen dörren i vrede.

Eleven i fråga klarade inte av att hen inte förstod när uppgifter blev lite svårare eller vi gick igenom nya arbetsområden och inte längre var bäst på det hen gjorde. Precis samma beteende visade sig när hen inte fick ordet direkt och kunde visa sin kunskap när hen kände sig säker. Ganska snabbt insåg jag att eleven hade ett väldigt statiskt mindset när det kom till skoluppgifter. Antingen kan du eller så är det kört. Om man inte kan en uppgift direkt är det inte lönt att anstränga sig, det går inte och det kommer aldrig gå. Rädslan att misslyckas tar över. Antingen så är du bra eller så är du dålig, allt eller inget – det går inte ändra. Jag vill inte och jag kan inte blev ett mantra så fort något var svårt för min elev. Jag återvänder ofta till Carol S. Dwecks ”Mindset du blir vad du tänker” för stöd och inspiration när jag jobbar med elever som inte ser att det finns olika strategier och utvecklingsmöjligheter för att nå sina mål. När rädslan för att misslyckas är så stor att det inte är värt att anstränga sig och att det ändå inte är lönt för ”jag” kan inte.

Det var inte helt lätt att prata om olika strategier och tankebanor med denna 10-åring som var så fast i sitt förhållningssätt/inställning. Jag var dock helt övertygad om att eleven aldrig skulle ge upp under en fotbollsträning eller en fotbollsmatch utifrån det hen skrivit om sig själv i sitt brev till mig. Jag har dessutom varit med på rasterna och sett hur eleven gör sitt allra bästa i varje situation på fotbollsplanen. Det är tydligt enligt såväl eleven själv som kompisar att hen är väldigt duktig. En dag satte jag mig ner med eleven och började prata fotboll.

Jag undrade vad hen gjorde när hen tappade bollen under en match. Eleven tittade på mig som om jag kom från en annan planet och sa ”Jag tappar aldrig bollen.” ”Okej, men vad gör du om motståndaren tar bollen ifrån dig då?” sa jag. ”Då ser jag till att springa efter hen och ta tillbaka bollen. Om jag inte hinner skriker jag till en lagkamrat att jaga motståndaren eller blockera vägen. Det är också viktigt att se till att motståndaren inte har någon att passa”. Bara så där hade eleven löst ett problem med hjälp av olika strategier och det kändes verkligen som en bra start för vårt fortsatta skolarbete. När jag väl hade hittat en ingång till eleven tog det faktiskt inte så lång tid innan vi började bygga upp en gemensam struktur hur vi skulle hantera vissa svårigheter i skolarbetet. Vi pratade mycket om att det var ok att inte kunna allt från början och att det var ok att göra fel och försöka hitta nya vägar för att hamna rätt. Jag förklarade för eleven att min återkoppling var konstruktiv kritik och ett sätt för hen att utvecklas i sitt skolarbete, att det inte betydde att hen hade gjort fel. För mig var det viktigt att eleven förstod att vi måste jobba för att bli bra. Att det inte är antingen eller utan att det krävs något för att bli bra. Vi återkom ofta till fotbollen och det gjorde det tydligare för eleven eftersom hen förstod att det där krävs mycket träning och nötning för att lyckas – precis som det gör i skolan.  Att hitta olika vägar för att nå målet och att det kan krävas en hel del försök längs vägen pratade vi mycket om.

Efter våra samtal i höstas har vi lyckats undvika vredesutbrott och dörrar som smälts igen. Eleven i fråga kan idag ta emot återkoppling på ett helt annat sätt och förstår att vi lärare vill hjälpa hen på hens väg att lyckas än bättre med sina uppgifter. Eleven ber om hjälp och stöd idag och tar ett mot det på ett helt annat sätt idag än tidigare. Vi kämpar fortfarande med att det är ok att inte vara bäst i allt samtidigt värmer det i mitt hjärta när eleven högt och ljudligt i klassrummet säger att ett prov varit lätt och jag frågar varför hen upplever det så och får till svar ”För att jag har jobbat hårt i skolan och övat på det hemma”. Jag och mina kollegor som också undervisar eleven har pratat en hel del, och alla försöker ha samma förhållningssätt och se elevens potential. Vårt gemensamma mål har varit att eleven ska få den där ”jag kan känslan”.

Att diskutera

  • Hur jobbar ni med elever som är fast i ett tankesätt och inte vågar prova sig fram i första taget?
  • Hur samarbetar ni kollegor kring elever som har stort behov av att vara bäst samtidigt som eleven är livrädd för att misslyckas?
Share Button

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *