Fuskar vi inte nu? Nationella Prov och lärande

Jag minns när jag var nyfärdig lärare (för väldigt länge sedan) och precis fått min första fasta tjänst. Jag arbetade tillsammans med min mentor, 64-åriga Karin (kan vi kalla henne,) och vi skulle genomföra Nationella Prov för första gången. Om jag minns rätt var detta en testomgång  som sen skulle utvärderas och bli vad det är i idag. Vi var först och tog det hela på stort allvar. Då vi gick igenom instruktionerna blev vi ganska överens om att det inte var tillåtet att hjälpa eleverna.  Detta verkade inte uppröra Karin, men jag reagerade. Dock var Karin en fantastisk lärare, som jag lärde mig mycket av, så jag gjorde som hon sa och började med proven. Mitt standardsvar under dessa test var nog;

Jag får inte hjälpa dig, men kämpa på så ska det nog gå bra!

Jag hade elever som grät i klassrummet. När jag nämnde att vi skulle skriva Måns och Mia, som det hette det från början, spred sig en stämning av missmod och oro i klassen. Jag hade föräldrar som ringde på kvällarna och undrade vad f-n jag höll på med. Tilläggas bör nog att uppgifterna var av ett slag som eleverna, som lärt sin matte från lärobok och Karin, inte stött på tidigare – mönster och andra underligheter.

Nu är jag inne i en period av Nationella Prov igen och jag funderar återigen. Hur ska jag arbeta för att dessa prov ska leda till lärande? Jag och de kollegor som jag diskuterat med gör nog ungefär lika. I matematik analyserar vi proven, tittar vilka delar av matematiken de är avsedda att kontrollera och repeterar dessa moment i klassen. Sen skriver vi provet, gör en snabbrättning och går tillbaka till klassen för att eventuellt ta upp något moment igen. Sen vidare till nästa prov. Jag vet inget annat sätt att göra dessa prov till lärande och jag vill ju att mina elever ska lyckas och känna att skolan är en plats där man uppmuntras att gå framåt. Jag kan känna att det är positivt att gå tillbaka och repetera moment som vi arbetat med för ett tag sedan och lyfta fram vissa mönster och strategier en gång till. Det, mer än resultaten på proven, ger mig en bekräftelse på huruvida det vi arbetat med i klassen fastnat. Det ger mig också en möjlighet att se om vi ska gå igenom något speciellt en gång till, efter proven, för att befästa en viss strategi eller annat. Sen vet jag ju, baserat på minnesforskning, hur viktig repetitionen är för att befästa t.ex. förmågor och att denna helst ska ske en tid efter själva inlärningen.

Ändå känns det lite som om vi fuskar! Eleverna till en kollega frågade henne under att prov;

–          Fuskar vi inte nu?

Det gjorde de naturligtvis inte, de hade bara förvandlat provsituationen till lärande. Det kan väl ändå inte vara fel, eller…

För ungefär två veckor sedan hade vi ett screeningtest i stavning i klassen. Innan har vi skrivit och resultatet har rapporterats in. Nu gjorde jag annorlunda! Vi skrev testet, jag kopierade elevernas svarsblad och lämnade in originalen till vår specialpedagog. Dagen efter fick mina elever tillbaka sina kopierade test och fick i grupp rätta och resonera kring stavfel och stavning. Sedan hade vi en gemensam genomgång. Dagen efter det skrev vi samma test igen. Resultaten var minst 20% bättre. Säger kanske inte så mycket, men idag (14 dagar senare) skrev vi samma test igen. Fortfarande skrev de allra flesta ungefär 20% bättre. Vissa hade ju alla rätt från början , men de allra flesta har förbättrat sina resultat rejält.

Share Button

4 reaktioner på ”Fuskar vi inte nu? Nationella Prov och lärande”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *