Från F till A – hurra, så bra!

“Från F till A – hurra, så bra! När betygen kommer ska varenda unge vara gla’! “

Det är ju inte första gången jag skriver om betyg, precis. I flera tidigare inlägg berör jag lärares alldeles speciella uppdrag att med hjälp av någon typ av skala inrama en individs kunskapsinhämtning och -utveckling. Så det hade kanske varit läge att byta till något annat, men tre faktorer (se nedan 1 – 3) lockar mig än en gång att fortsätta på samma tema. Kanske kan det vara bra, för snart är det ju dags för vårterminens betyg. Vilka elever ser fram emot dem, vilka inte?

  1. Den 18 mars 2016 hade vi KU-dag i min kommun Svedala och vi förstelärare på Naverlönnskolan hade åter ansvar att planera dagen på vår skola. Temat var just kollegialt stöd vid bedömning och betygsättning. Läs här gärna först min kollega Ulrika Wulffsbergs senaste inlägg, såvida ni inte redan har gjort det, som handlar om just den dagen.
  2. Nyhetsprogrammet Aktuellt hade den 2 maj ett inslag om det nya betygssystemets (2011) orättvisor, som jag tyckte var intressant och värt att lyfta lite extra här. 
  3. Min skola Naverlönnskolan har nyligen varit i blåsväder p.g.a. fjolårets betygsresultat, vilket hos oss har utlöst en våg av diskussioner just runt betygsättningens olika faktorer och dilemman. Mitt inlägg  kan kanske hjälpa någon att hitta sin väg.

1) Jag börjar med att kommentera två av de fyra kuverten som utgjorde basen för kompetensutvecklingsdagen. (Läs nu Ulrikas inlägg först!) Jag vill lyfta kuvert 2, Per Måhls farhågor att många lärare inte har lärt sig det nya betygssystemet fullt ut än och därför kanske delvis tillämpar det felaktigt. Nu är ju Per Måhl expert på bedömning och betyg och det kan ju inte alla vara. Eller? …Nä, kuggfråga! Det är ju just en sådan sak, som lärare måste behärska till fullo? Elevernas framtid påverkas av hur vi sätter betyg, så det där är ingen liten sak. Om experter är av uppfattningen att betygssystemet från 2011 inte är fullt implementerat, ja, då har vi ett problem i svensk skola. Jag rekommenderar en snabb plan för ytterligare kompetensutveckling för hela rikets lärare. Den kompetensen – att sätta rättvisa betyg – måste vi vara bra på, tycker jag.
   Kuvert 3 handlar om frågan om vi lärare bedömer som hökar eller duvor, det vill säga att hökar bedömer hårdare och duvor snällare. Om vi utgår ifrån att “Caligula” i filmen “Hets” och hans gelikar har dött ut (unna er 3.58 minuters “skolskräck” om ni vill,  ),så menar jag att både hök och duva finns i varje lärare och båda varianterna kan ha sin plats vid olika tillfällen. Här nämner jag mitt favoritord “lärarprofessionalism”, för här kan jag inte känna mig för eller tro att det kan passa med än det ena eller det andra. Är jag lärare, ska jag ha kompetensen att veta vad som är mest berikande för olika elever. Klassiskt exempel: en klar A-elev mår många gånger bra av lite skarpare hökögon, som granskar minutiöst och påtalar även detaljer, det gör uppgiften mer spännande och utmanande för eleven, en nätt och jämt E-elev däremot förtjänar för samma uppgift kanske duvans mjuka kuttrande och en snäll granskning med få påpekanden som ska åtgärdas. När det gäller betyg för hela terminen, är jag personligen dock av den uppfattningen att duvan oftast bör segra, vilket också kommer Per Måhls beskrivning av elevens helhetsbedömning närmast.
   Precis som Ulrika kan jag varmt rekommendera konceptet för vår KU-dag. Lärarna fick granska sin yrkesroll, sitt sätt att hantera betygskriterierna, ge uttryck för sina tankar, sin kompetens och hur de använder den, och helt klart berikade vi varandra. Ett steg har tagits hos oss i rätt riktning för att den enskilde läraren inte ska känna sig så ensam och utsatt som Jan Björklund beskriver det, lyssna speciellt  från 05.45 – 06.28. Vi lärare har ett starkt tryck på oss från alla håll att sätta så höga betyg som möjligt. Konstigt egentligen, för självklart vill ju vi det också.

2) Jag vill uppmana mina läsare att först lyssna på debatten mellan vår förre utbildningsminister och den nuvarande gymnasieministern. Inslaget sätter exakt fingret på det, enligt min åsikt, nya betygssystemets absolut svagaste punkt, nämligen att en sämre elevprestation väger tyngre än flera goda. Det tycks inte råda varken summativ (för då hade ju fyra A och ett E lett till B och inte D) eller formativ bedömning (då hade helhetsbedömningen av elevens totala insats ju suddat ut E:t). Båda ministrarna är eniga kring att det snabbt måste göras en justering där. Så bra då! (läs: om ändringen) Jag kan tänka mig att hur många kompetenta, korrekta och seriösa lärare som helst våndas under just bördan att behöva sätta ett betyg som absolut motsvarar betygskriteriernas tolkning men som av föräldrar och elever betraktas som orättvisa och rent av obegripliga.

3) “Alla ska lyckas!” är en fin, underbar föresats och dessutom Svedala kommuns motto och ingen lärare kan önska sina elever någonting annat än att lyckas, men om betyget F ändå måste sättas, ska varken ett, på åtminstone en punkt, missvisande betygssystem eller en alltför rigid “hök” vara anledningen till att eleven känner sig nedstämd, orättvist behandlad och saknar motivation att fortsätta kämpa. För där har Aida Hadzialic en poäng: det krävs hårt arbete och en vilja att lyckas för att goda resultat ska kanta en elevs skolgång och de, som hon säger, “incitamenten” får vi under inga omständigheter ta ifrån våra ungdomar och Sveriges framtid.
   Naverlönnskolan är en bra skola med fantastiska elever och en kompetent  personalstyrka. Visst kan det vara bra med kritisk granskning och visst ska vi fortsätta jobba mot att förädla lärarprofessionalismen och bättra resultaten men vi är bara en av många bitar i det kommunala pusslet.

Avslutningsvis ska jag försöka knyta ihop den här brokiga säcken av händelser som har fått mig att skriva så här. Jag har gått i skolan i Tyskland i många år, och där har man sedan tidigt 1900-tal inte sett någon anledning att ändra på betygsstegen 1-6, där 1 är bäst. Jag säger inte att det är bättre att hålla kvar vid samma mätinstrument hela tiden, men den klara fördelen finns att alla i såväl skolan som i samhället förstår sig tämligen homogent på tolkningen av betygen. I Sverige känner jag äldre som har haft bokstavsbetyg A, a, AB m.fl, sedan kom skalan 1-5, sedan G, VG, MVG och nu A – F. Lite förvirring kan nog uppstå, eller hur? Men om regeringen snabbt får till det, och det blir justerat med främst betygen D och B, så tror jag att många problem löser sig. För övrigt gillar jag det nya betygssystemet med sina kunskapskrav.

Vad vi måste tänka på i alla lägen är att våra elever, unga människor, är som oskrivna blad, sårbara och påverkningsbara inför sin egen och samhällets utveckling och det är en underbar utmaning, anser jag, att på alla sätt och vis försöka hitta den ultimata undervisningsformen för alla och förhoppningsvis i slutet på terminen tralla: “När betygen kommer ska varenda unge vara gla’!”

Att diskutera:

  1. Hur homogent tänker man på din arbetsplats runt betygen?
  2. Hur kan man bygga upp sin undervisning, så att eleven ser kopplingen till betygsättningen?
  3. Kan man som lärare undvika dilemmat att beröva eleverna lusten att kämpa och lära när betyget inte höjs trots elevens ökade insatser?
Share Button
Om författaren
Förstelärare Naverlönnskolan | cornelia.falkentoft@skola.svedala.se

Lärare i tyska och engelska på Naverlönnskolan.

En reaktion på ”Från F till A – hurra, så bra!”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *