Första mötet bildar norm

Vi har gått och tittat på varandra ett tag, eleverna i min blivande elevgrupp och jag. Vi har sett varandra i matsalen, på skolgården och på andra ställen i skolans miljö som ligger utanför klassrummet. Båda parter vet att snart kommer dagen då vi möts på riktigt.  Så blir det ny termin, stunden kommer då klassrumsdörren öppnas och jag står öga mot öga med för mig okända men förväntansfulla nioåringar. Vad kommer att hända? Hur kommer det att fungera med en ny lärare? Är han sträng? Vilka spelregler gäller? Får man ha kepsen på?  Förväntningar och nyfikenhet från båda parter präglar stämningen. Atmosfären känns som om man kan ta på den.  Alla – verkligen alla elever blickar nyfiket men avvaktande på mig och undrar hur jag kommer att starta lektionen!

Det jag beskriver är en helt vanlig slöjdgrupp i skolår 3 som jag tar emot för första gången. Förutsättningarna är goda. Eleverna har haft textilslöjd föregående termin, Helen på textilslöjden har gett mig kort information för att kunna ta emot gruppen. Senare när jag lärt känna gruppen på individnivå kommer vi givetvis att diskutera eleverna mer ingående, en efter en.

Hur ser mina förväntningar ut? Vilken resa vill jag göra med dessa elever som jag kommer att undervisa flera år framöver? Hur vill jag att dom ska se på mitt ämne? Hur vill jag själv uppfattas som pedagog?

foto: Bengt Christensson

Klart att jag har visioner om en kunskapstörstande skara som bara vill ha fler och svårare uppgifter. En grupp som hängivet ägnar sig åt de uppgifter som levererats och där fokus ligger på rätt saker. En grupp i harmoni där eleverna arbetar lika bra vare sig arbetssättet är individuellt, parvis eller i grupp. Ett gäng elever som känner sig trygga med varandra och med mig som lärare. Visionen finns och den lever men min erfarenhet säger att verkligheten lätt blir mer komplex. Någon har sagt något i stil med  ”Det är inte fel att sträva efter en utopi, bara du inte blir besviken när du inte når hela vägen”  Därför bär jag på min dröm. Sedan får eleverna visa om drömmen kommer att infrias eller ej.  Och när den inte gör det är det ju ändå oftast inte någon panik. Vi har ju med individer att göra, individer som har olika bakgrund, olika förutsättningar och olika förväntningar.

 

Hur kan jag då – denna första lektion – visa mina nya elever på en riktning som redan från början leder dit jag vill. Jag tror nämligen stenhårt på att första mötet för ganska lång tid framöver grundlägger hur kommande lektioner kommer att gestalta sig. Mycket fokus ligger på hur jag agerar på premiären, vilka gränser jag drar, hur tydlig jag är, hur trevlig och omtänksam jag är men även att innehållet i det ämne jag presenterar väcker lust. Om jag gör ”fel” och tillåter saker denna första gång som jag sen kommer att anmärka på, då riskerar jag att redan från början jobba i uppförsbacke. Att vara konsekvent är mycket viktigt. Millimeter-rättvisa däremot mycket oviktigt. Uppgiften känns utmanande men rolig.

Tillbaks till klassrumssituationen. Eleverna traskar in och är ganska tysta. Men redan kommer första orosmomentet. Jag uppmanar dem att tillfälligt välja valfri bänk men hinner inte göra tillägget att jag om några minuter ska ge dem förutbestämda platser. Istället springer några till bortre hörnet och reserverar platser åt både sig själv och kompisarna. Jag får höja rösten och säga att ”jag kommer strax att placera er” Här kunde jag varit tydligare från början så hade det varit lugnt. Det här ska jag hantera bättre nästa gång.

Jag presenterar mig, berättar vem jag är, var jag bor, min familj i korta drag, hur länge jag jobbat på skolan o.s.v.  Eleverna får sedan presentera sig själva och vi reder ut lite om jag känner större syskon på skolan eller om jag kanske till och med undervisat deras mamma eller pappa i slöjd för längesedan. Flera elever vill prata och reda ut vem man känner som haft träslöjd förut, och vad de har sagt och tyckt om både ämne och lärare. För fem minuter sedan släppte jag in dessa elever, elever som redan pratar i mun på varandra. Jag känner att det är precis så här jag inte vill ha det. Jag avbryter den polska riksdagen genom att berätta att här på slöjden har vi samma regler som i klassrummet. Vi pratar en i taget och läraren fördelar ordet. Den som pratar ska inte bli avbruten. Om man som elev vill fråga eller tillägga något räcker man upp handen. ”Känns det ok”?  Jo; det tycker alla är ok.  Bra, då fortsätter vi.

foto: Bengt Christensson

Jag repeterar nu namnen på mina nya elever, jag går flera rundor, först med min namnlista på laptoppen, sedan utan namnlista, detta för att bekräfta att jag nu lärt mig namnen. För mig känns det naturligt att ta lektionstid första gången att verkligen lära mig namnen. Alla ska känna när man lämnar klassrummet idag att de blivit sedda och att läraren (jag) vet vad de heter. Det väcker respekt hos eleverna samtidigt som anonymiteten försvinner. Plötsligt och utan anledning har jag en elev som håller one-man-show snett bakom mig. Hoppar upp och ner, viftar med armarna och beter sig allmänt oroligt. Jag uppfattar det inte som någon parodi på mig utan mest som en önskan att vara klassens clown. Jag stannar upp i mitt repeterande av namn, fjärmar mig från ”clownen”, går bort till klassrumsväggen och lutar mig lugnt däremot. ”Du kan säga till när du är färdig” säger jag till eleven. Han avslutar sitt uppträde direkt och utan att kommentera.” Är du färdig”? upprepar jag lugnt. Detta för att understryka att beteendet inte är ok. Eleven nickar och jag kan fortsätta.

För att verkligen sätta mig själv på prov vänder jag ryggen till klassen, ber att de tillfälligt byter plats medan jag räknar till tio. Jag hör fullt med springsteg bakom mig. Jag räknar färdigt och går runt igen och kämpar med namnen på nya platser då nästa ”test” kommer. En elev vänder bort sitt ansikte för att göra det svårare för mig. Jag hanterar beteendet med kommentaren ”den jag inte kan se kan jag heller inte tala om namnet på” och hoppar tillfälligtvis över eleven på min rundvandring. När jag gått hela rundan visar eleven nu sitt ansikte och jag kan namnge honom. Jag visar beslutsamhet utan att bli vare sig arg eller irriterad. Min erfarenhet säger mig att elever respekterar beslutsamhet i vänlig men bestämd ton. Däremot tappar man fort sin respekt hos eleven genom att visa ilska eller irritation. Kan man hushålla med dessa uttrycksformer blir de mer effektfulla/verkningsfulla om de en eller annan gång trots allt måste användas.

Elevarbete så9
foto: Bengt Christensson

Resten av lektionen brukas till att visa hur slöjdsalen ser ut, var man hittar verktyg, hur eleverna inledningsvis får röra sig bland maskinerna, var man slänger skräp, hur man hittar till toan o.s.v.  Vi har kul, eleverna skrattar, jag skrattar, jag pratar allvar, eleverna lyssnar. Lektionen förlöper på ett trevligt sätt. Jag bjuder lite på mig själv genom att ta på mig skyddsglasögon och hårnät till allas förtjusning, jag startar en maskin som väsnas och spänningen stiger hos eleverna. När vi besöker lödrummet startar jag upp gasolen, eleverna tittar på en halvmeterlång gaslåga ungefär som om ett ufo hade landat i slöjdsalen.  Kulmen är nådd. Jag försöker läsa elevernas tankar i deras ansiktsuttryck; Är det så här spännande att ha träslöjd? Wow!! Lektionen avslutas med att jag visar hur eleverna ska använda spånsugen, alla eleverna får testa de fem sista minuterna och jag har fångat min elevgrupp. Slaget känns vunnet!

De lämnar salen med ett leende på läpparna, i korridoren möter de textileleverna som Helen släppt samtidigt från sin lektion. Nu hör jag på avstånd mina elever berätta om allt man upplevt under 80 minuter slöjd (till sina textil-klasskamrater som redan varit med om allt det där under föregående termin)

Efteråt summerar jag vad som hände. Jag känner mig nöjd med lektionen. Första 15 minuterna hade jag fyra testtillfällen (springvälja bänk, klassens clown, prata rakt ut, bortvänt ansikte). Jag försökte agera lugnt men beslutsamt. Sedan var det färdigtestat. Det blev en oskriven allians mellan mig och elevgruppen. ”Här behöver inte testas mer. Nu är vi här för att göra jobbet”.  Efter 15 minuter! Fantastiskt eller hur?

foto: Bengt Christensson

Jag fascineras över att ganska små korrigeringar i elevers uppträdande/förhåll-ningssätt på ett tidigt stadium ofta räcker för att staka ut den fortsatta kompassriktningen. Att vara konsekvent från första stund. Men även att vara bejakande och skapa nyfikenhet.

Någon kan säkert tycka att mina reaktioner på förhållandevis små avvikelser i elevernas beteende är överdrivna. Det är ju trots allt bara första mötet. Men hur ska eleverna veta gränserna om jag reagerar olika från gång till gång på samma beteende? Om jag går från att vara tillåtande i början för att sedan strama åt gränserna. Jag återkommer till mitt mantra igen. Uppstarten är superviktig. Blir mötet rätt vid detta tillfälle är det bra krattat för fortsättningen.  Men hur såg mitt tänk ut som fick eleverna att fastna på kroken?

Jag försökte

  • vara tydlig i vad jag förväntar mig av eleverna
  • visa på att det finns rutiner som gäller från dag 1
  • vara vänlig men bestämd men samtidigt visa på medmänsklighet och vara inlyssnande
  • ha en anständig ton men ändå vara beslutsam när någon gick över gränsen
  • visa ett litet stänk humor som förhoppningsvis gör mig som pedagog intressant framöver
  • visa arbetsmoment som väcker nyfikenhet och förväntningar i ämnet

Ändå kunde jag skött mina kort bättre alldeles i början när eleverna tävlade om att hitta bästa platsen. Men man är ju bara människa!

 

Att diskutera:

  • Vad anser du vara viktigt vid första mötet med en ny elevgrupp?
  • Hur kan du förbereda premiären på bästa sätt?
  • Vilka mål har du? Vad vill du ha uppnått efter detta första möte?
Share Button

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *