Föränderlighet och flexibilitet

Som jag beskrivit flera gånger förr, är föränderlighet den enda konstanten när man arbetar på introduktionsprogrammen. Detta läsår skiljer sig mycket åt jämfört med förra läsåret, dels på grund av att elevgruppens sammansättning ser annorlunda ut, dels på grund av att vi gjort vissa förändringar i programstrukturen. Programstrukturen arbetas om mer eller mindre varje år och det görs alltid vid höstterminens uppstart. Sen förändrar vi igen en bit in på terminen när vi lärt känna eleverna bättre och fått bättre inblick i vilka lösningar som kan vara relevanta. Detta går inte att göra tidigare eftersom vi inte på förhand vet vilka elever vi kommer att ha. Förra läsåret bestod elevgruppen på en av introduktions-programmens grenar nästintill uteslutande av elever med utländsk härkomst. Detta färgade gruppen på ett visst sätt och ställde vissa krav på oss som undervisade gruppen. Det blev så klart ett stort språkfokus oavsett vilket ämne som undervisades. Elevernas skiftande skolbakgrunder blev också viktiga faktorer som spelade in i hur vi lärare tog oss an undervisningen. Gemensam faktor för eleverna generellt var bristande kunskaper i svenska språket, samt hög ambition att ta sig vidare från introduktionsprogrammet till något av de nationella gymnasieprogrammen. Det var en generellt sett harmonisk elevgrupp.

Detta läsåret har vi en annan typ av elevgrupp. Halva gruppen tillhör den kategori elever jag beskrivit ovan men i övrigt är det elever som gått i grundskolan i nio år men misslyckats med att ta sig in på ett nationellt gymnasieprogram. Anledningarna till detta skiftar, men det för med sig att vi har en grupp elever som är svår att undervisa på ett harmoniskt sätt.

Halva elevgruppen består av skoltrötta tonåringar, de flesta med någon diagnos som påverkar inlärning och koncentration. Detta har vi god beredskap för och det är inget ovanligt. Vi har lång erfarenhet av att arbeta med elever som har olika diagnoser. Det som skiljer denna gruppen från tidigare grupper är snarare att det är ett antal elever som har svårt att känna av sociala gränser på ett sätt som gör att de följer minsta impuls. Vad som helst kan sägas rakt ut när som helst och utan sammanhang. Inte för att de försöker vara coola eller provocera. Inte alls. Det verkar bara handla om okunskap om eller oförmåga att känna av sociala koder. Detta har vi att förhålla oss till i undervisningen och det skapar disharmoni i gruppen, då de elever som har både ambitionen och styrkan att försöka lära sig det vi lärare försöker lära ut, ofta blir avbrutna i sin process, av att det händer något helt annat i klassrummet.

Så vad kan man då göra för att det ska bli så bra som möjligt för eleverna utifrån de möjligheter vi har?

Vi har nu kommit så långt i läsårsarbetet att vi hunnit känna in de olika eleverna, deras personligheter och förutsättningar. Nu är det dags att förändra programstrukturen så att den passar eleverna bättre. Vi arbetar tätt ihop med vår studievägledare, som kontinuerligt har studiesamtal med eleverna. Vi har även inrättat en ny tjänst som praktiksamordnare. Nu kan vi strategiskt få ut de elever som redan har en hel del betyg, i praktik, så att de kan ägna sig åt något som för dem är både meningsfullt och lärorikt. Det är viktigt att praktiken är kopplad till intresse och framtidsplaner för att den ska bli meningsfull. På så vis kan eleven praktisera halva dagen och gå i skola halva dagen och ändå komma längre i sin kunskapsinhämtning än hen hade gjort med fulla skoldagar. De övriga eleverna får mer studiero som bonus.

På Språkintroduktionen, en annan gren av introduktions-programmen, har vi sett att vissa elever inte längre visar progression i sin språkutveckling. Då var vi tvungna att tänka om, även där. Med hjälp av studievägledare, praktiksamordnare och SFI-lärarna har vi lyckats anpassa studieplanen för dessa elever till att i vissa fall kombinera SFI med språkintroduktion för att eleverna ska få miljöombyte, vilket i sig varit fruktbart (ibland sitter problemen i väggarna). I vissa fall har vi kombinerat SFI med praktik. Detta gäller för de elever som är så gamla att de inte längre är aktuella för att kunna gå gymnasiet och deras dröm är att komma ut på arbetsmarknaden och bli självförsörjande så fort som möjligt.

På introduktionsprogrammen samlas de elever som inte kommit in på gymnasiet. För vissa handlar detta om att ta igen ett enda ämne. För andra handlar det om att i stort sett läsa in grundskolan, så ingångarna för de enskilda eleverna ser olika ut. Då måste vi som arbetar med dessa elever ha en struktur som är så flexibel, att vi kan ställa om programstrukturen utifrån elevernas behov. Det gör att det kan bli rörigt i början, innan problemen är identifierade. Men när vi anser oss ha en tillräckligt klar bild av problematiken och behoven, för att kunna finna lösningar som gynnar eleverna, så förändrar vi för att det ska bli så bra som möjligt.

Att diskutera:

  • Hur anpassar ni er struktur för att kontinuerligt kunna ge eleverna relevant utbildning?
  • Hur förhåller ni er och anpassar er, som lärare, till att ha elever i ert klassrum, som inte läser det ämne ni bedriver undervisning i?
Share Button
Om författaren
Förstelärare Nils Fredriksson Utbildning | bjorn.persson@svedala.se

Förstelärare i Svedala kommun på Nils Fredriksson Utbildning, kommunens gymnasieskola. Undervisar i SO och matematik på i huvudsak introduktionsprogrammen.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *