När vi startar upp ett nytt arbetsområde behöver vi en noggrann planering. Men kan det bli för mycket planering? Om jag planerar varje steg i förväg så utgår jag ifrån vad jag tror att eleverna kommer att behöva, men går det inte att hitta ett sätt att undervisa utifrån vad eleverna verkligen visar sig behöva? Det här inlägget ska handla om att följa lärande och att låta elevernas kunnande styra mitt agerande som lärare.
Förra gången jag hade samhällskunskap i årskurs 5 genomförde jag ett skrivprojekt som i stort sett fungerade bra. Uppgiften bestod då i att eleverna utifrån olika källor skulle skriva ihop ett ganska omfattande arbete om fattigdom och dess orsaker och konsekvenser. Eleverna skulle sammanställa information från genomgångar jag haft, från filmsnuttar, samt från artiklar från främst ne.se. Det fanns också en del i arbetet där de fick reflektera kring sin egen vardag i relation till hur vardagen kan se ut för ett barn som lever i allvarlig fattigdom. I det här arbetet tyckte jag att jag kom åt viktiga förmågor i både samhällskunskap och svenska; att söka, värdera och sammanställa information, att undersöka samhällsfrågor, att bearbeta egna texter och att använda ämnesspecifika ord och begrepp. Det var helt enkelt en uppgift som jag ville genomföra igen, nu när jag återigen har samhällskunskap i årskurs 5.
Efter en uppstart med chips och popcorn (dessa fördelades i klassen proportionerligt mot hur resurser är fördelade i världen, med våldsamma – men bra! – diskussioner som följd) tänkte jag köra på som jag gjorde förra gången. Då smög sig minnena på mig: Allt hade inte varit bra förra gången jag genomförde det här projektet. Jag minns att jag tyckte mig behöva väldigt många lektioner som bestod av input innan eleverna kunde börja skriva: jag hade flera långa genomgångar, jag visade film och gav instruktioner. Trots detta fick jag sedan jobba mig svettig med att hjälpa och stötta eleverna under arbetets gång och för några elever blev uppgiften riktigt svår.
Lösningen på detta problem visade sig ligga i en viktig förändring av förutsättningarna jämfört med sist det begav sig: Vi arbetar numera i Google docs. Att de redan från första stund delat sitt dokument med mig ger mig en helt annan möjlighet att följa elevernas skrivprocess och agera utifrån vad jag ser. I stället för att planera upp alla aktiviteter i förhand och utifrån vad jag tror att de kommer att behöva, låter jag nu elvernas texter styra min undervisning. Upplever jag att de har svårt att formulera inledningar, så tänker jag visa goda exempel och låta dem träna på inledningar. Kör många elever fast i själva läsandet av artiklar på ne.se, läser vi en artikel tillsammans där jag modellerar sökandet efter fakta och tolkandet av texten. Ser jag att de har kopierat formuleringar ur artikeln, lägger jag in ett lektionspass där vi tränar på att omformulera språkligt snåriga stycken till egna ord, och så vidare. Det viktiga är att det är elevernas behov som styr hur nästa lektion kommer att se ut. Idag har jag upptäckt att flera har svårt med arbetets struktur och därför kommer de i morgon att få läsa ett exempel på ett utmärkt arbete, så att de får en konkret bild av hur arbetet kan struktureras. Nästa gång blir det kanske en frågestund, stödjande frågor eller en gruppdiskussion för att få igång reflekterandet. Jag får på detta sätt möjlighet att vara mer flexibel än vad jag annars skulle ha varit och det blir lättare att stötta eleverna på en adekvat nivå.
Att arbeta så här har gjort mina kvällar spännande. Det är kul att sitta och läsa och leta efter möjligheter att stötta och coacha dem vidare genom processen. Här får jag också under arbetets gång syn på både styrkor och svagheter hos de olika eleverna, vilket jag har nytta av i såväl min formativa som min summativa bedömning. Innan vi är klara kommer jag också att ha gett alla skriftlig feedback på individnivå, men än så länge försöker jag hålla mig till åtgärder på gruppnivå. Dels för att det är tidsbesparande för mig, men framför allt för att jag vill att varje elev hela tiden ska ställa sig frågorna: Gäller det här mitt arbete? Vad behöver jag göra nu?
På det här viset tänker jag mig att en del elever kommer att ha bearbetat sitt arbete ganska många gånger innan de till slut känner sig färdiga. Det skulle i så fall kunna innebära att de kommer att stå bättre rustade nästa gång det är dags att skriva ett större arbete.
Att diskutera:
- Vilka för- och nackdelar har ovanstående arbetssätt?
- Hur kan vi organisera planering och undervisning så att den tar avstamp i elevernas kunskaper och behov?
- Finns det några moment eller arbetsområden där det är svårt att arbeta utifrån vad eleverna visar sig kunna och inte kunna?
Det där med att visa goda exempel just när de behöver det är mycket mer effektfullt än i förväg när de inte är där. Precis som vanligt kloka tankar! Hoppas du har landat med “trivsel och lärande ” i den andra årskursen du har.