Ett ämnes berättigande

elevarbete
Elevarbete så5
foto: Bengt Christensson

Vad är anledningen till att vi har de skolämnen som vi har? Och vilket berättigande har ett skolämne? Vi pedagoger utbildas till att kunna undervisa i ett eller flera ämnen och vi får vår behörighet efter ett visst antal högskolepoäng. Vi får en tjänst, gör vårt jobb och kanske tar vi för givet att ämnet finns kvar tio år senare.  I princip samma skolämnen har funnits över ganska lång tid, även om vissa har bytt namn såsom att gymnastik har blivit idrott, teckning har blivit bild, hemkunskap har blivit hem- och konsumentkunskap. Men att grundskolans ämnessammansättning skulle vara statisk kan vara en sanning med modifikation. I början av 1990-talet när man filade på det som sen skulle bli Lpo94 var slöjden ifrågasatt. Ett förslag som hängde med ganska lång tid skulle inneburit att slöjden blev ett tillvalsämne. Så blev inte fallet. Slöjden fick behålla sin status som ett obligatoriskt ämne i grundskolan.  Men nu har frågan blivit aktuell igen. Jag skriver detta med anledning av ”smörknivsupproret” som startade samtidigt med vårterminen 2016. Detta har sin grund i att Expressens ledarskribent Ann-Charlotte Marteus den 5 januari under parollen ”Hur många smörknivar tål Sverige?” ifrågasätter slöjd som ett obligatoriskt ämne i grundskolan.  http://www.expressen.se/ledare/ann-charlotte-marteus/hur-manga-smorknivar-tal-sverige/

Några axplock från retoriken i ledaren: ”Ämnet är ålderdomligt”, ”Utbildade lärare är inte så lätta att hitta i lärarkrisens Sverige”, ”När krav på lärarlegitimation tillkommer, har de relativt få behöriga slöjdlärarna en lysande position när det ska löneförhandlas. De kan kräva höga löner”

Ledarsidan satte igång en våg av protester, t.ex. smörknivsupproret, ett Facebookbaserat protestforum där slöjdlärare erbjuder sina elever att tillverka och till Marteus skicka egenhändigt gjorda smörknivar med ett skrivet budskap på. Även andra medier i form av SVT och tidningen Land har reagerat och rapporterat.

Marteus har den 15 febr. haft en uppföljande artikel där hon kommenterar skörden av inkomna smörknivar.  http://www.expressen.se/ledare/ann-charlotte-marteus/skolan-ar-inte-till-for-slojdlararna-1/

Först reagerar jag reflexmässigt på diskussionen och tycker att Marteus är ute i ogjort väder. Men sedan infinner sig frågan om hur jag själv i klassrumssituationen bidrar till att göra mitt ämne legitimt bland tungviktarämnen som matte, svenska och engelska. Hur gör jag eleverna medvetna om att den kunskap och de färdigheter man tränar på under slöjdlektionerna har ett värde även senare i livet? I nationella utvärderingen som gjordes 2003 rankar föräldrarna ämnet som det näst minst viktiga. Endast kemi ansågs som mindre viktigt. Samtidigt är ämnet mycket högt rankat bland eleverna med avseende på hur motiverad man är att gå till en lektion. Har vi slöjdlärare misslyckats i den mening att de elever som vi hade för 15-20 år sedan – och som blivit beslutsfattare, ledarskribenter, m.m. – inte förstått meningen med ämnet? Har man en bild av att slöjden är ett ämne dit man går för att få omväxling till mängden av teoriämnen, någonting man har för att det är ”roligt”. Inget kan ju vara mer felaktigt. Man tränar verkligen ett stort antal förmågor här. Förmågor som behövs i vuxenlivet.

Men jag tror det finns stor anledning att vara självkritisk. Jag tror att slöjdlärare borde vara mycket mera kommunikativa och lyfta ut ämnets kvaliteter till en större allmänhet och ur ett bredare perspektiv. Om jag frågar mina elever dyker ofta svaret upp att man behöver slöjden för att ha en handlingsberedskap, kunna fixa till en dörr som kärvar eller kunna lägga upp ett par byxor till rätt längd. Alltså vanliga vardagskunskaper. Men sen då? Där har eleverna inte lika lätt att hitta argument för att ämnet behövs. Argument som att man tränar på att planera en hel process från idé till utvärdering. Att man tänker funktion, estetik, att man tränar motorik, matematik, att man tränar förmågan att tänka design, pröva och ompröva, att förstå material, att se samband och tänka fram något slöjdobjekt som har ett personligt uttryck. Att se kopplingar till de föremål vi gör idag och hur de ser ut jämfört med för 100 år sedan. Att slöjden är ett ämne där eleven själv kan påverka innehållet till väldigt stor del.

Jag undrar varför just slöjden ska behöva motivera sin existens gång efter annan men inser samtidigt att om inte vi som slöjdlärare kan motivera ämnets berättigande, vem ska då göra det? Om inte vi kan entusiasmera våra beslutsfattare, ledarskribenter, kulturredaktörer och andra som kan utöva inflytande, vem ska då göra det? Och vad kommer det i förlängningen att leda till?

hyvelbänk
foto: Bengt Christensson

Jag tror att vi måste vara mycket mer kommunikativa både inåt och utåt. Att medvetandegöra eleverna vad de faktiskt får ut av ämnet och vilken nytta de har av sina kunskaper senare i livet. Men också att kommunicera uppåt/utåt. Jag har under mina år som lärare haft skolledare som kategoriskt undvikit att gå in i slöjdsalen. Min känsla har varit att man har känt sig obekväm och främmande i den miljön. Jag har även haft kolleger som aldrig besökt träslöjdsalen. Därför tror jag vi måste öppna upp på ett helt annat vis än förut. Men även att vi måste synas i medier, i utställningssammanhang, m.m. så vi når utanför skolans ytterväggar. Ämnet måste parallellt med det praktiska vara ett kommunikationsämne där eleverna återkommande (kanske i mer organiserad form) diskuterar hur man löser uppdykande svårigheter, vilka knep som underlättar arbetet, vilka fällor man ska undvika, vilka tidigare erfarenheter man har nytta av i det aktuella arbetsområdet och hur man kan tänka för att kunna jobba vidare så självständigt som möjligt.

Så tillbaka till hur jag själv tänker i min vardagssituation, hur gör jag för att mina elever ska se ämnet ur ett bredare perspektiv? Är det bara skolans styrdokument som är mitt uppdrag eller kan jag ”ge mer”? Hur medvetandegör jag eleverna? Här redovisas olika underlag för diskussionsstunder som jag genomför med mina elever och som jag hoppas tydliggör ämnets förtjänster och ger slöjdämnet den rättmätiga tyngd som det förtjänar.

  1. Behovet av handlingsberedskap i vardagsnära situationer har jag redan berört. Att eleverna i sitt vuxenliv vet hur man kan åtgärda ett praktiskt problem i sin vardag med de kunskaper man förvärvat under sina slöjdlektioner.
  2. Livskvalitet/Lust När jag tillverkat något privat slöjdföremål för egen del och ställer det på mitt bord kommer frågorna från eleverna. Vem har gjort denna/detta? Har du gjort den själv? Varför gör du detta? Jobbar du med detta på din fritid? Gör du detta för att det är roligt? Har du många saker hemma som du har gjort? Du skulle egentligen kunna inreda hela ditt hem med saker som du själv har tillverkat? Hur lång tid tog det? O.s.v. o.s.v. Elevernas tankesnurra är igång bara med det faktum att jag exponerat ett föremål som inte ingår i undervisningen. Att jag som människa har fått utlopp för min skaparglädje och vill dela med mig av det. Ungefär som en låtskrivare eller artist delar med sig av sitt skapande.
  3. Jag pratar en hel del om design. ”Välj att inte göra ett slöjdföremål som liknar andras” är mitt budskap. Låtsas att du är designer på ett möbelvaruhus och att du ska skapa en idé och rita designen till deras nya storsäljare. Vilka kvaliteter ställer det på dig som designer(elev)? En del elever tycker att uppgiften är svår. Men i dagens samhälle är vi omgivna av design. Tänk utanför slöjdsalen! Tänk semesterresan. Tänk reklampelare. Tänk en vriden byggnad eller en bilmodell anno 2017. Hur ser det ut nu och hur såg det ut för 50, 100 eller 500 år sedan? Hur hade samhället sett ut utan design? Hur hade din mobil sett ut? Eller en EU-moppe? Hur utmanar du dig själv som elev? Jag brukar säga till eleverna att alla människor har ett behov av att kunna uttrycka sig. Verbalt, i skrift, genom att laga en maträtt eller komponera ett musikstycke. Slöjd är också ett sätt att uttrycka sig på där resultatet blir något som får ett personligt uttryck. Att skapa ett föremål är som att lämna ut en del av sig själv, sitt tänk och sitt kunnande. Det kan vara inspirerande men också väldigt avslöjande.
  4. Motoriken utvecklas hela tiden men kräver träning. Slöjden är ett utmärkt forum för detta. Hur håller du ett slagverktyg och hur använder du din arm/hand för att få bästa slagkraft i kombination med största träffsäkerhet? För att inte nämna det klassiska problemet med tråden som ska in i nålsögat. Men motorik är ju även att kunna skriva ett sms så snabbt som möjligt, eller att hantera en handkontroll till sin spelkonsol med så bra precision som möjligt. Kan det möjligtvis vara så att när man tränar motorik i ett sammanhang så gynnar det ett annat sammanhang?
  5. Att medvetandegöra eleven om alla delmoment. Från idé till färdigt föremål är en process. Många elever tänker bara slöjd som själva görandet/hantverket/praktiska momentet. Men om det blir klart för eleven att utan en bra idé, utan en välgjord ritning, utan en arbetsplan där fortsättningen struktureras upp, så når vi inte något bra slutresultat. Likaså om man inte drar slutsatser av tidigare erfarenheter eller hittar samband mellan olika tekniker, metoder och material. Vikten av att kunna utveckla förmågan att tänka i flera steg blir tydlig här.
  6. En annan av ämnets kvaliteter som man kan ha nytta av i vuxenlivet kan skrivas funktion. Hur måste en hängare vara konstruerad för att inte gå sönder när man hänger saker på den? Du vill göra en sparbössa men hur löser man problemet att bara du som ska kunna tömma den på sitt innehåll? Någon vill göra ett hamsterhjul men hur löser man problemet med att få jämnvikt och så liten friktion i snurrandet som möjligt? Att fundera över funktion innebär ofta praktisk problemlösning, något som i vuxenlivet dyker upp med jämna mellanrum i livet med arbete, bostad, trädgård, hobby, m.m.

Sammanfattningsvis har jag efterhand upptäckt värdet av att prata slöjd. Att motivera vad vi gör och varför vi gör det har blivit en självklar del av min undervisning. För mig känns det rätt. Jag har sett exempel på slöjdundervisning där nästan allt går ut på att fabricera produkter medan förmågan att tillägna sig kunskap och färdigheter knappt belyses alls. Inte heller nyttan av sina kunskaper. Även om exemplet förmodligen hör till undantagen tror jag att detta åskådliggör hur viktigt det är att ha rätt fokus.  Vi slöjdlärare måste vara mer utåtriktade och beskriva vårt ämne som den tillgång det är. Detta är ett av mina bidrag!

Att diskutera:

  • Vilka faktorer tror du påverkar eleverna avseende hur viktigt de uppfattar ett skolämne?
  • Vad i din undervisning ger ditt ämne den tyngd som motiverar en plats även i nästa läroplan?
Share Button

3 reaktioner på ”Ett ämnes berättigande”

  1. Få ämnen i grundskolan ger en så konkret och omedelbar feedback på hur jag har lyckats med min arbetsinsats! Det är väl synligt vilken betydelse de vägval jag gjort under arbetets gång fått. Utifrån detta kan man då diskutera vad som kunde gjorts annorlunda och hur det då skulle ha påverkat process och produkt. Denna förmåga att analysera och dra slutsatser av vårt arbete har vi alla stor nytta av i livet och i slöjd har vi möjlighet att träna detta på ett mycket konkret sätt!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *