För några veckor sedan såg jag en bild som väckte många tankar hos mig. På bilden ser man hur en man skottar snö på trappan vid ingången till en skola och eleverna tittar på. Bredvid trappan finns en rullstolsramp som också är full med snö. En av eleverna sitter i rullstol och ber mannen skotta rampen. Mannen svarar då att han faktiskt håller på att skotta trappan och tar rampen efter det. Då svarar eleven i rullstol att om han istället skottar rampen först så kan alla komma in.
Bilden får mig att fundera på hur vi tänker när vi planerar vår undervisning. Skottar vi trappan och låter några elever vänta eller skottar vi rampen först så alla kan komma in samtidigt?
Efter jul satte jag igång två stora projekt i svenska med mina 6:or. Ett skrivprojekt som heter ”Huset” och en bokcirkel. Skrivprojektet kommer ursprungligen från boken ”Stråk av bildspråk”. Det ska bli en bok på 10 kapitel med en röd tråd mellan alla kapitel. I huset finns fyra lägenheter och människorna i huset råkar ut för olika händelser. Jag har arbetat med liknande skrivprojekt tidigare och har mycket goda erfarenheter av detta. Du kan läsa mer om detta i bloggen Skrivprojekt med skrivglädje
I bokcirkeln läser vi gruppvis olika böcker och varje vecka har vi boksamtal där vi diskuterar vad vi läst och får ta del av varandras olika perspektiv på vad som händer i boken. Mitt arbete med bokcirklar kan du också läsa mer om i en tidigare blogg. Bokcirkel med engagerade boksamtal
Väldigt snart märkte jag entusiasmen hos alla elever, inte minst de med särskilda behov, inför båda projekten. Det fick mig att fundera på vad i dessa projekt som gör att alla, oavsett förmåga, blir så engagerade. Vi pratar mycket om anpassningar på vår skola, liksom på många andra skolor. De kräver mycket tid i planeringsstadiet och är ofta svåra att genomföra under lektionerna. Vi fastnar ofta i diskussioner kring enskilda elever och blir också frustrerade över att inte kunna hjälpa alla. När jag nu reflekterar över vad det är som gör att dessa projekt fungerar för alla ser jag ett antal faktorer till detta.
Framför allt brukar jag tänka att det som är bra för några brukar vara bra för alla. Jag har inga anpassningar i något av projekten som endast gäller ett fåtal elever. Alla uppgifter är anpassade så att alla elever har möjlighet att arbeta med dem och det har inte tagit någon extra tid i min planering.
För att strukturera mina tankar har jag läst ”Olika är normen” som är utgiven av SKL och handlar om hur man på olika nivåer i deltagande kommuner i samarbete med forskare har arbetat med att skapa inkluderande lärmiljöer i skolan. I skriften står det bl a:
”Att utveckla inkluderande lärmiljöer handlar i grunden om att göra det som traditionellt ses som anpassningar till en självklar del av undervisningen för alla elever. Vi kan konstatera att det stöd som ges exempelvis i form av struktur, instruktioner och kompensatoriska hjälpmedel samt lågaffektivt bemötande kan vara avgörande för att vissa elever ska lyckas i sin skolgång. Detta stöd gynnar även andra elever och missgynnar inte någon. Inkluderande lärmiljöer kan innebära att det stöd som riktas till en enskild elev även blir tillgängligt för andra.” (Olika är normen s.20)
Det är också mycket viktigt för mig att alla elever möts med höga förväntningar och får lära och utvecklas så långt som möjligt utifrån sina förutsättningar. Jag funderar inte så mycket under min planering över vilka diagnoser de olika eleverna har utan planerar utifrån tanken att alla elever ska kunna arbeta med alla uppgifter, var och en på sin nivå. Uppgifterna ska kännas både hanterbara och utmanande. Alla elever ska också känna att de är delaktiga. Just nu upplever jag en stor skrivglädje hos samtliga elever, oavsett om man har skrivit 10 meningar eller tre sidor. De är också så nöjda med sitt arbete. Detta kan bero på att det endast finns ramar till varje kapitel och att eleverna då känner att de kan få skriva om det som känns nära dem. Många av hyresgästerna i Huset är t ex Youtubers och Influencers. De elever som spelar mycket datorspel väver in detta i sina texter och då flyter texten på mycket lättare. Elever som läser mycket skriver fantastiska beskrivningar och blir utmanade i detta.
När vi ska ha boksamtal i bokcirkeln börjar många elever berätta om sina tankar kring handlingen i boken innan vi ens hinner sätta oss ner. ”Hur kan pappan göra så? Barnen mår ju redan dåligt.” ”Jag hade aldrig gjort på det sättet”. För mig är det ett tecken på att boken är på rätt nivå och handlar om ett ämne som de känner igen sig i och som är aktuellt för dem. Hade alla elever läst samma titel hade inte alla känt samma engagemang. Engagemanget är också ett tecken på att de känner sig delaktiga i bokcirkeln och har fått möjligheten att klara uppgiften. Böckerna vi använder i bokcirkeln finns på Legimus och går alltså att lyssna på. Arbetsuppgiften varje vecka är konstruerad så man kan göra den på sin nivå men känna att man har löst den och kan delta i boksamtalet.
Jag är medveten om att det kan vara mer eller mindre lätt att planera uppgifter som passar alla beroende på vilket ämnen man undervisar i men min grundtanke är ändå densamma. Jag vill avsluta med ett citat från Ulrika Björnqvists blogg, ”SpecUlrika”
“Det kommer säkerligen alltid att finnas barn som mår bäst i ett mindre sammanhang under delar av skoldagen, och i vissa fall under hela dagen, och det är helt ok. Men om vi använder oss av undervisningsmetoder som fungerar för alla redan från början kanske dessa barn blir färre, vilket är ett viktigt mål för mig.”
Frågor att diskutera:
- Vilken sorts uppgifter skulle du kunna ha i ditt ämne så alla elever kan arbeta med dem?
- Hur gör du för att få eleverna att känna delaktighet i uppgifterna?
- Hur väcker du engagemang inför nya projekt?
Referenser:
Olika är normen – att skapa inkluderande lärmiljöer i skolan
(2017) SKL
Fitger, M. Jacquet, E. (1996) Stråk av bildspråk. Natur och Kultur
