En struktur för synligt lärande

Synligt lärande 1Matematik är ett ämne där jag upplever att det är en rejäl utmaning att få alla elever med sig. Det är mycket som ska förstås, många detaljer, och ett litet missförstånd kan snabbt få stora konsekvenser. Detta är en av utmaningarna med att undervisa i matematik. Två andra består i att se till att undervisningen är allsidig och att lärandet blir synligt. Går det att hitta en planeringsstruktur som garanterar eleverna en sådan undervisning?

I Svedala kommun har eleverna pga en extra satsning på ämnet som gjordes förra året, 280 minuter matematik per vecka. I årskurs 4 är motsvarande siffra bara 160 minuter. Jag har med andra ord inte så mycket tid att svänga mig med i min fyra, och då blir ju utmaningen att verkligen använda det tid jag har på effektivast möjliga sätt. Vid schemaläggningen beslöt jag mig tidigt för att dela upp de 160 minuterna i 4 stycken 40-minuterspass. Hellre lite matematik (nästan) varje dag, än mycket matematik några få gånger i veckan, resonerade jag. När jag satt där och drog upp riktlinjerna för min planering, kom jag på mig själv med att vara så taggad på att proppa dessa 40-minuterspass sprängfyllda med innehåll, att jag såg en uppenbar risk att inte hinna stanna upp och fundera över vad eleverna lärt sig och när det kan vara läge att stanna upp och stötta. Detta fick mig att fundera över om det går att bygga in ett system för synligt lärande i min planering. Går det att skapa rutiner som gör att jag snabbt får syn på de elever som missförstått eller inte hängt med och lika snabbt kan sätta in hjälp till dessa?

Förutom ovanstående ville jag också åstadkomma allsidighet, variation och lust. Jag ville se till att alla förmågor tränades så ofta som möjligt. Kan man skapa system för sådant? Ja, det tror jag. Jag är en sån som tror att man kan skapa system för nästan allt. När jag vänt och vridit på saker och ting en stund, kom jag fram till att jag ville prova en struktur där varje vecka skulle följa samma mönster, men där ingen av veckans fyra lektioner skulle se likadan ut. Så här:

Måndagslektionen kallar jag för uppstart. Här introducerar jag veckans stoff, gärna genom en bild som eleverna får diskutera, sätter upp ett mål för veckan, låter eleverna anteckna de centrala begrepp vi kommer att använda och samtalar om vad man kan komma att ha för nytta av det stoff vi ska lära oss. Därefter får de ett smakprov på det innehåll som veckan kommer att behandla och får i par eller grupp behandla detta muntligt via en reflektionsfråga. Lektionen avslutas med att eleverna får bedöma hur lätt eller svårt de tror att de kommer att tycka att veckans arbete blir. På så sätt får jag en signal om vilka som känner sig otrygga med innehållet, kanske beroende på bristande förkunskaper. Ibland kommer eleverna att få i läxa från måndag till tisdag att se en flippfilm.

Tisdagslektionen kallar jag för grundträning. Den inleds med en kort återkoppling till måndagens lektion och därefter blir det antingen en klassisk genomgång på tavlan, eller ett kort undersökande moment där eleverna får lyssna till varandras teorier innan jag värderar dem. Synligt lärande 2Därefter består resten av lektionen i två korta men intensiva pass av färdighetsträning: först i par och sedan enskilt. Det kan ske med hjälp av mattebok eller t.ex. ett datorprogram. På tisdagslektionen kommer jag att ha hjälp i klassrummet av en specialpedagog som kan stötta de som uppvisar svårigheter i att förstå genomgången eller att komma igång med färdighetsträningen. Min tanke är att jag och specialpedagogen under detta pass ska hinna runt till alla elever och kontrollera att de verkligen förstått, men om vi inte hinner detta avslutas lektionen med ett exit pass, eller lärkvitto som vi kallar det. Efter denna lektion gör jag och specialpedagogen en avstämning kring vilka elever som kan vara i behov av stöd under torsdagens lektion. Mot slutet av denna lektion ges också läxa till fredag.

Torsdagslektionen kallar jag ”Träna vidare”. Här är jag ännu inte helt klar över vilket upplägg jag vill ha, men att det ska finnas både ett gemensamt och ett individuellt moment är jag säker på. I det gemensamma momentet tänker jag mig frågor eller påståenden som eleverna får ta ställning till via antingen mini-whiteboards eller sant/falskt-skyltar. På så sätt får jag snabb information om hur min undervisning fungerat och vilka som inte hängt med. I det individuella momentet kan jag tänka mig att eleverna får arbeta med uppgifter på olika nivåer, beroende på hur lätt eller svår de upplevde att tisdagslektionen var. De elever som behöver mer träning på samma nivå får det, de som behöver tuffare utmaningar får det och de som behöver stöd av specialpedagog får det, antingen i klassrummet eller på avskild plats. Behovet och innehållet styr.

Fredagslektionen kallar jag ”använda kunskaperna” och här är min tanke att eleverna efter ett tag ska känna att deras läxläsning leder fram till någonting. Att vi gör något roligt och utmanande där de får användning för det de lärt sig under veckan. Det kan vara ett spel eller kanske ett problem. Oavsett vilket vill jag att det ska vara en aktivitet där eleverna interagerar med varandra, för möjlighet att föra resonemang och använda sig av de begrepp vi tagit upp under veckan. Lektionen inleds dock med ett snabbt exit pass. När detta är genomfört har jag ett kort gemensamt moment medan resursläraren går igenom lärkvittona för att identifiera eventuella elever som ännu inte nått full förståelse. Beroende på vilken typ av missförstånd det rör sig om kan resursläraren ”ha ögonen på” dessa elever lite extra under lektionens gång för att snabbt kunna stötta, eller plocka ut dem en stund för att visa och förklara. Fredagslektionen avslutas med att eleverna får bedöma hur väl de nått veckans mål.

Planeringen är gjord i treveckorssjok och därefter kommer en så kallad ”flytvecka” där den vanliga strukturen sätts ur spel och vi ägnar oss helhjärtat åt problemlösning, samt eventuellt någon diagnos och lite repetition av stoff eleverna inte mött på länge.

Jag ser flera fördelar med mitt upplägg: Det borgar för en varierad undervisning, som eleverna både kan uppskatta och som bör gynna deras lärande. Det gör elevernas lärande synligt för mig, vilket har två fördelar: jag får en bild av hur min undervisning har fungerat och jag får syn på vem som är i behov av stöd. Dessutom finns goda förutsättningar för att jag ska kunna bedöma elevernas olika förmågor.

Fast egentligen går den här modellen på tvärs med hur jag skulle vilja bedriva matematikundervisning. Jag har en dröm om att det inte ska vara så statiskt och stofforienterat, utan att helt och hållet utgå från förmågorna och låta stoffet vara flytande, så att det kommer och går, hänger ihop och aldrig hinner glömmas bort.

Jag är fullt medveten om att min modell innebär stora risker. Hinner jag ge feedback? Blir det tillräckligt mycket tid för eleverna att diskutera problem? Kommer jag att hitta utrymme för att stanna upp och fördjupa när det behövs? Finns det tillräckliga möjligheter för eleverna att få inflytande över planeringen?

Med så lite tid till förfogande måste vi som pedagoger ändå göra prioriteringar och nu har jag valt att prioritera så här. Ska bli oerhört spännande att se hur detta faller ut. Varför inte avsluta med en cliffhanger? I nästa blogginlägg tänker jag skriva om hur jag själv och eleverna upplevt undervisningsupplägget när det gått några veckor. Stay tuned!

Share Button

9 reaktion på “En struktur för synligt lärande”

  1. I detta upplägg vår du bra variation och även en tydlig struktur och det behöver många elever. Synd att det inte är 60 minuters lektioner känner jag, kanske kan du nalla några minuter från andra ämnen och lyckas förlänga något av passen.

    1. Lärkvitto = Exit pass, dvs en lapp med en snabb uppgift som behandlar lektionens kärna. Syftet är att jag snabbt ska få syn på elevernas kunskapsnivå och kunna anpassa undervisningen därefter.

  2. Pingback: BFL | Pearltrees

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *