En resa mot trivsel och lärande

I januari hade jag varit föräldraledig i ett år och även om jag fått signaler om att klassen jag skulle ha inte fungerade riktigt som man kunde önska, hade jag nog inte tagit dessa signaler på tillräckligt stort allvar. Min första dag på jobbet och mitt första möte med klassen blev därför lite av en chock. Det första som händer är förstås att känslorna bubblar upp: besvikelse, oro, vanmakt och ilska över elevernas dåliga beteende. Det är inget konstigt, det är att vara människa. Men att stanna kvar i det där svarta känslomolnet duger inte. När jag lugnat mig lite börjar det logiska tänkandet återvända. Jag har en utmaning framför mig som kommer att ställa höga krav på mitt ledarskap. Det första jag ska göra är en lista över mina mål, mina prioriteringar och över goda, konkreta strategier. Det är att vara pedagog.

”Vissa lärare bara har det. Det handlar om personlighet. De får alltid eleverna med sig. För andra är det precis tvärtom”. Den uppfattningen möter jag då och då, både från vuxna som minns sin skolgång och från verksamma lärare. Vi som tror på Dwecks Leadershipmindset-teori accepterar inte att det skulle handla om talang; att vissa helt enkelt är födda till ledare. Nej, all utveckling handlar om ansträngningar, om lärande och träning. Om vissa lärare alltid får sina elever med sig, så beror det inte på vilka de är, utan på vad de gör. De är skickliga ledare i klassrummet därför att de gör vissa saker och för att de avhåller sig från annat. Har vi den utgångspunkten kan vi börja fundera över hur och vad vi själva gör och vad vi kan göra bättre.

Jag har på senare tid intresserat mig allt mer för ledarskapet i klassrummet, så på sätt och vis kan man säga att den här utmaningen kom i helt rätt ögonblick. Det första jag gjorde var att punkta upp vilka problem jag hade sett:

  • Eleverna var otrevliga mot varandra och bemötte varandra med taskiga kommentarer
  • Det var rörigt i klassrummet. Elever vandrade omkring, det pratades högt och mycket och övergången mellan olika moment tog lång tid.
  • Eleverna verkade helt omotiverade. Allt var tråkigt och de pratade mest om annat än innehållet i undervisningen.
  • Några elever uppvisade dålig attityd mot mig. Tillsägelser bemöttes med sura eller oförskämda kommentarer.

Och så mina långsiktiga mål:

  • Arbetsro
  • Arbetsglädje
  • Respekt för varandra

Så. Målsättning och hinder formulerade. Dags att skrida till verket. Det här är vad jag gjorde, eller rättare sagt vad jag gjort så här långt:

Inledande samtal med klassen om problemen – Jag inledde med att lyssna på vad de upplevde som problem och vad de önskade av mig, och var därefter mycket tydlig med min bild och mina förväntningar på dem. Här gäller det att våga ta kommandot och vara ledare, att tro på sin egen betydelse och möjlighet att förändra. Jag fokuserade framför allt på arbetsro i klassrummet och artigt beteende, eftersom jag bedömde det som att vi här skulle kunna nå snabba resultat. Jag visade också hur man rent konkret bidrar till arbetsro och vad jag menade med artigt beteende.

Anonym elevenkät – Under mitt samtal med klassen var det tydligt att några elever hade satt reglerna för vilka åsikter som var tillåtna. Därför lät jag var och en komma till tals skriftligt och anonymt. Resultatet visade ett tydligt mönster: Nästan alla ville lära sig och prestera, men upplevde sig hindrade av otillräcklig arbetsro.

Tajt planering och noggranna förberedelser – Är det något jag lärt mig under mina år som lärare så är det att ju mer läraren låter tiden handla om elevernas sociala problem, desto mer ökar dessa problem. Med en tajt planering minskar elevernas möjlighet att ha rast på lektionen och fokus förflyttas till det som är skolans kärnuppdrag: undervisning och lärande. Det är inte bara bra för deras kunskapsutveckling, det hindrar dem också från att ägna sin tanketid åt vem som ska vara med vem på nästa rast, vem som sa vad till vem på förra rasten, vilka som stod och viskade och tittade snett, osv. Noggranna förberedelser innebär att jag inte behöver stå och leta fram rätt bild på datorn när eleverna kommer in från rasten, inte behöver gå iväg och kopiera under lektionen eller skriva upp en massa på tavlan medan eleverna sitter och väntar. Allt sådant är redan gjort och jag står i dörren och tar emot dem när de kommer in, samt ser till att vissa nyckelelever snabbt hittar till sin plats. Jag vet exakt vad som ska hända efter varje moment och därmed blir det ingen dötid.

Hålla fast vid vanliga, viktiga lärarprinciper – Jag ser till att det är helt tyst innan jag börjar prata, jag svarar bara den som har ordet, jag ställer mig där det är oroligt och under moment av elevaktivt arbete jobbar jag hårt för att återföra de som tappat fokus till uppgiften.

Jag är närvarande i kapprum, i matsal och på raster – Det får kosta lite tid nu i början. Dels ger det mig möjlighet att odla relationerna med eleverna, skapa förtroende och tillit, och dels är jag som vuxen i skolan en bärare av normer och värden och skapar därmed trygghet genom min blotta närvaro, också för de normbrytande eleverna. Detta förutsätter förstås att jag lever min värdegrund och agerar när någon bryter mot den. Det förtroende jag skapar här kan jag sedan luta mig mot i klassrummet.

Enskilda samtal med nyckelelever – Efter en misslyckad lektion är det lätt att göra misstaget att generalisera och tillskriva hela gruppen några få elevers beteende, men när jag tvingar mig att namnge vilka elever som öppet visat negativt beteende är det inte så många. Detta måste jag se som en möjlighet: Får jag över dessa få på min sida, kommer det att få effekter på hela gruppen. Jag hittar stunder där jag kan sitta ner och prata med dem en i taget. Här är det en balansgång mellan att å ena sidan visa förståelse och å andra sidan vara tydlig med mina förväntningar. Efter ett sådant samtal har jag nästan alltid eleven med mig på efterföljande lektion. Synd bara att det ibland dyker upp en helg som förstör delar av arbetet. Till syvende och sist är det ändå jag som vuxen som måste ta huvudansvaret för relationen. Att lägga över bördan på eleven och bara vänta på att hen ska ändra på sig leder ingen vart.

Vara en positiv förebild – Vi får aldrig glömma vilken kraft affektsmittan utgör. Om jag lyckas vara en mysgubbe som ler, lyssnar, bemöter med respekt och utstrålar att det vi pratar om är intressant och spännande, då kommer det att smitta av sig på eleverna. Här gäller det att inte låta sig provoceras till irritation, vilket jag emellanåt tycker är jättesvårt. Men efter att ha läst elevernas enkäter lovade jag mig själv att våga lita på att jag har majoriteten med mig. Så när jag får lust att slå näven i bordet och läxa upp de som visar dålig attityd eller öppet ointresse, vänder jag mig i stället till de som är ”gröna” och låter dem bli huvudpersoner i klassrummet. Det är deras intresse, deras tankar och röster som ska vara i centrum och smitta av sig, inte de negativa och ointresserade.

Skapa motivation och engagemang – Hur jag gör detta har jag beskrivit i ett tidigare inlägg, men ett tillägg vill jag göra. Efter en lektion där eleverna verkligen var uttråkade fick jag ställa mig följande smärtsamma fråga: Kan det möjligtvis vara så att eleverna säger att lektionen är tråkig för att den helt enkelt är det? Kan jag göra lektionsinnehållet mer stimulerande? Lösningen blev att låta eleverna få större inflytande på planeringen av nästa område och när det rullade igång så var de plötsligt både gladare och mer engagerade. Även de elever som vanligtvis varit de mest ointresserade. En liten ögonöppnare för mig, helt klart.

Det har bara gått tre veckor och vi har långt kvar innan jag är nöjd, men visst har det gjorts framsteg under den här tiden. Mitt problem är min egen otålighet. Jag vill se snabba resultat, men så enkelt är det inte att ändra beteendet i en grupp. Kontrakt ska rivas och nya ska skapas. Nya rutiner, värderingar och reaktioner ska sätta sig i ryggmärgen på många olika människor. Har jag bara is i magen och orkar vara konsekvent med de strategier jag valt att använda mig av, samt lyhörd mot eleverna och deras uppfattningar, kommer det att gå.


 

Att diskutera

  1. Hur skulle du beskriva ditt ledarskap i klassrummet?
  2. Vilka strategier tror du har störst effekt när det gäller att skapa arbetsro och arbetsglädje?
  3. Fundera över hur du vill att din chef ska vara. Går det att översätta något av detta till förhållandet lärare-elev?
Share Button

8 reaktion på “En resa mot trivsel och lärande”

  1. Det här var intressant läsning! Konkreta och bra förslag på fungerande åtgärder. Jag tyckte också om att texten genomsyrades av ett genuint intresse för och kärlek till yrket, och stor respekt för eleverna. Den här texten planerar jag att visa för några av våra nyexaminerade/obehöriga lärare, om det är ok?

    1. Tusen tack!
      Du får naturligtvis gärna använda bloggtexten. Det är bara roligt om den kommer till nytta!

      Mvh
      Joakim

  2. Många kloka tankar och jag tror att du kommer få eleverna med dig. Framförallt det här med att vara väl förbered på lektionerna, så att det inte skapas för många möjligheter för elever att tappa fokus tor jag är viktigt i lite oroligare elevgrupper. Även att skapa relationer med eleverna där man får ge lite extra av sig själv på raster, i matsalen eller en stund efter lektionen kommer göra att eleverna känner sig sedda och vill leva upp till dina förväntningar på dem. Ska blir kul att följa dig och din klass. Allt gott!

  3. Tänkvärda ord! Jag instämmer verkligen i att en tight planering på lektionen är en god grund. Det ska inte finnas utrymme för fokus på fel saker, utan eleverna ska känna att lektionen och dess innehåll är viktig. Bra jobbat, Joakim!

  4. Välkommen tillbaka efter föräldraledigheten! Dina inlägg är alltid mycket uppskattade och tänkvärda. Du är en fantastisk inspirationskälla!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *