Enligt Hatties ”Visible learning” är det få saker man kan göra som lärare som ger större positiv effekt på elevernas skolprestationer än att videofilma sin egen undervisning i syfte att hitta områden att förbättra. Jag har varit inne på det här spåret ett tag, bland annat genom att utsätta mig för observation (även om Robert Coes artikel om klassrumsobservation gjort mig en smula konfunderad, vilket jag skriver om här), men just videofilmande har jag av någon anledning skjutit framför mig. Ända tills förra veckan.
Efter att ha förklarat för eleverna varför jag ville filma lektionen var det bara att ta ett djupt andetag, placera paddan längst bak i klassrummet och kasta sig upp på hästen!
Bortsett från att några elever ställde sig upp på stolen, tittade in i paddan och räckte ut tungan, var det en ganska vanlig lektion, vilket också var syftet. Jag ville se hur en typisk SO-lektion med mig skulle upplevas ”utifrån”. Jag ville veta hur det var att vara elev i min klass.
Jag får nog säga att det inledningsvis kändes ganska bra. Lektionen inleddes med gemensam läsning av en faktatext om bronsåldern, där jag stannade upp emellanåt för att reda ut oklarheter och där jag lade in pauser för att eleverna skulle kunna anteckna vad de uppfattat som centralt i texten, i strukturerade anteckningsformulär.
Efter hand som lektionen rullar på, ser jag dock hur jag tappar skärpa och hur lektionen tappar i både tempo och tydlighet. Så småningom smyger sig misstagen in och det är ingen njutning att behöva bevittna. När vi befinner oss en bit in i andra hälften av läsningen börjar fler och fler elever att tröttna och tappa koncentrationen. Jag känner det och min reaktion blir att forcera läsandet. Ju närmre slutet vi kommer, desto fortare går det och desto färre blir förklaringarna och de fördjupande frågeställningarna till eleverna. Jag låter stressad och budskapet blir suddigt. Med en dåres envishet håller jag mig till manus; momentet ska genomföras så som jag planerat det och till varje pris! Här måste jag bli mer flexibel. De sista minuterna kan inte ha gett eleverna särskilt mycket. Bättre vore att helt enkelt avsluta läsningen lite tidigare och läsa den sista biten vid nästa lektionstillfälle. Jag har märkt att de gemensamma moment som ofta innebär mycket lyssnande för eleverna, generellt sett tenderar att bli för långa i min undervisning. Jag skulle behöva bestämma på förhand hur många minuter ett visst moment får ta. I matematiklyftet gör vi så just nu. Där bestämmer vi på förhand hur långa lektionens olika faser ska vara och det tror jag skulle vara nyttigt i alla ämnen.
När läsningen och antecknandet är avklarat är det dags för eleverna att använda det de lärt sig och antecknat i en kreativ uppgift. I instruktionen till denna uppgift gör jag ett klassiskt misstag som jag gjort många gånger förr: Jag ger den enbart i muntlig form. Jag använder inte tavlan alls och på videofilmen ser jag mycket riktigt hur några auditivt svaga elever ser osäkra ut och börjar titta sig omkring, medan någon som satt och tänkte på annat tvingas gå runt och fråga några klasskamrater för att få reda på hur jag menade. En visuell instruktion på tavlan hade funnits kvar under resten av lektionen och gett ett visuellt stöd åt de elever som har svårt att hänga med i muntliga instruktioner.
Så i fortsättningen kommer jag att vara mer noggrann med att:
- På förhand bestämma en maxtid för hur långa olika lektionsmoment får bli
- Vara mer flexibel när jag märker att ett moment inte fungerar och inte slutföra det till varje pris
- Ge instruktion i både muntlig och visuell form
Många lärare har idag insett vikten av att synliggöra elevernas lärande och göra formativa bedömningar. Nästa steg är kanske att med kamerans hjälp synliggöra sin egen utveckling för att hitta förbättringsområden. Det här var ett första försök som gav blodad tand. Eleverna får finna sig i att bli filmade fler gånger.
Modigt att filma och vilken klok analys du gör av din egen lektion.
Modigt!
Detta bara måste jag prova! Ska ta en noggrant förberedd lektion och en mindre planerad för att jämföra.
Tack för att du delar med dig, tänkvärt inlägg.