Realia, läsförståelse och hörförståelse är sällan det som upplevs som svårast när man läser ett modernt språk i grundskolan. Visst behöver man som nybörjare slå upp ord och mer än en gång kommer man att känna sig lite uppgiven när man tycker att de pratar “sjukt snabbt” (citat av en elev nära mig). Det som majoriteten av mina elever kämpar mest med är egen produktion. Både när det gäller att skriva och tala på målspråket.

Det är en annan sak med engelskan, bland de flesta elever i högstadieåldern känns engelskan mer eller mindre naturlig. Man får input när man slår på datorn, kollar film eller lyssnar på musik. Spanska – som mina elever läser – hörs mer och mer i medier, men är ännu långt från engelskan när det gäller input. Detsamma gäller säkert de andra moderna språk som läses i skolan.

Vad är det som svårt med egen produktion? Är man nybörjare så är man, det gör väl inget om det inte blir perfekt? Många gånger har jag upplevt att det är svårt för elever att tänka så. Man vill att det nya språket ska flyta på, man tycker att har man läst språket i två-tre år så borde man ju kunna mer! Ännu svårare känns det när det i språket finns grammatiska strukturer som man inte känner igen från svenskan. Är inte verben oregelbundna så kan man ge sig  %&”# (svordom på Kalle Anka-språk) på att adjektiven ska kompareras på något i svenska ögon mätt helt ologiskt sätt.

Hur kan jag som lärare göra elevernas egna produktionen lättare? Förutom rena självförtroendehöjande insatser, som samtal runt att våga tillåta sig att göra fel för att utveckling ska kunna ske, så gillar jag att arbeta med stödstrukturer. En muntlig metod är speeddating.  När jag jobbar med speeddating får eleverna får varsin pappersremsa av mig där jag ger dem ett alter ego. Här är ett av mina underlag. Det kan till exempel på nybörjarnivå vara:

• Antonio (ens namn i övningen)
• 12  años (att man är 12 år)
• Murcia (staden man bor i)
• tres hermanas (tre systrar)
• husdjur – un gatito y dos conejos (en kattunge och två kaniner)
• favoritfärg – verde (grön)

Innan speeddatingen börjar repeterar vi tillsamman fraserna Vad heter du?/Jag heter../Hur gammal är du? osv på tavlan. Nästa gång klarar vi det utan fraserna på tavlan. För att övningen ska bli roligare brukar jag spela musik när eleverna byter plats för att hitta nästa samtalspartner. Läs mer här om hur man på en annan skola använde metoden  i ett projekt för att förbättra muntlig produktion.

När eleverna har lärt sig mer och förväntas utveckla sitt språk tycker jag att det är bra att förbereda övningar där eleverna också talar utifrån stöd. Självklart ska eleverna i förlängningen kunna föra ett vardagligt samtal utan mall men när de tränar hjälper mallen till att styra in samtalet så de tvingas använda och därmed befästa ord och uttryck som vi arbetat med.  Till exempel kan det vara en växeldialog där instruktionen ges på svenska utifrån arbetsområdet. I stil med:

Säg hej.
                                             Säg hej.
Fråga hur kamraten mår.
                                             Svara att du mår bra och fråga tillbaka.
Fråga Vad ska du göra i kväll?
                                             Berätta att du ska vara med en kompis.

När eleverna ska skriva på målspråket är det inte ovanligt att de, om de inte får stödstrukturer,  hamnar i läget att de inte kan komma på vad de ska skriva eller att de hindrar sig själv genom att försöka använda fraser eller grammatiska strukturer som de ännu inte lärt sig. Om de till exempel ska skriva om en film vi sett (i detta exempel filmen Perdiendo el norte, en spansk komedi om två unga akademiker som i finanskrisens spår söker lyckan i Berlin) är det lätt att de försöker skriva som de hade gjort på svenska. Jag har sett en film, den hette X och den handlade om två killar som bodde i Spanien och inte kunde få jobb… 

Det blir lätt en återvändsgränd om man försöker översätta rakt av till spanska, har man ännu inte lärt sig preteritum/imperfekt så kan man inte skriva den handlade om och känslan av språklig  otillräcklighet kan dyka upp. För att hjälpa eleverna skriva denna typ av text brukar jag skapa stödstrukturer som är väldigt styrda. Jag ber dem inte skriva fritt om filmen utan ger dem mycket tydliga punkter för att få ihop sin text. I exemplet med Perdiendo el norte, som du kan se i sin helhet här, har jag också färgkodat punkterna utifrån det alla måste ha med och det som är lite mer utmaning.

Punkterna kan se ut såhär:

Berätta att:
– vi har sett en film
– filmen heter..
– filmen handlar om två killar
– de bor i Spanien
– en kille heter Hugo
– Hugo har brunt hår och bruna ögon

Jag brukar också lägga till en ruta med med glosor som kan vara användbara. På så sätt styr jag in eleverna på att skriva sin text genom att använda och befästa fraser och grammatik vi arbetat med och jag vet att de kan/kan klura ut. Detta sätt att arbeta med skrivande gör också att eleverna inte har anledning att  använda till exempel Google translate som i inlärningssammanhang många gånger stjälper mer än hjälper bland annat,  då elever ibland lockas att slå upp hela meningar.

Jag vill tillägg att målet är att eleverna ska kunna använda språket utan stödstrukturer men på vägen dit är det ett bra sätt att både använda/träna/befästa det eleverna lärt sig och att få dem att känna själva att detta kan de, att de äger språket!

Att diskutera:

• Inlägget handlar om stödstrukturer i moderna språk. Kan man applicera detta i andra ämnen?
• Är det självklart att ge stödstrukturer i alla ämnen eller finns det en risk att göra eleverna osjälvständiga när man ger dem mycket stödstrukturer?