Dumma lärare och jobbiga föräldrar

Hen spänner blicken i mig och jag kan tydligt se att kampen är förlorad. Inte en kamp sett genom mina ögon men genom förälderns. Jag vill inte väl, är i princip dum i huvudet och har gjort fel på alla sätt möjliga. Det är en otrolig kraft jag möter när en förälder skyddar sitt barn mot fara. Jag vill hjälpa men istället blir allt jag säger vänt mot mig. Hur hamnade jag här?

argument

Vikten av att vi lärare har goda relationer med våra elevers föräldrar kan väl knappast ifrågasättas. Kan vi som lärare verkligen ha det fullt ut? Vad innebär en god relation? Vilka förväntningar har föräldrarna på mig och vad förväntar jag mig av dem? Jag vill se mina elevers föräldrar som en resurs inte ett hot och jag är övertygad om att föräldrarna vill detsamma om mig. Hur når vi samförstånd?

150 elever genererar 300 föräldrar. Så ser min egen verklighet ut i vardagen. Knappast en unik situation i kollegiet. De föräldrar jag främst träffar är mina mentorselevers. Vi träffas på föräldramöten och på utvecklingssamtal och vid behov om något dyker upp som behöver tas upp. Utöver det har jag mailkontakt eller telefonkontakt med ett antal föräldrar utöver mina mentorsföräldrar kring olika saker som har med deras ungdomars undervisning att göra. Åter igen ett ganska vanligt scenario. Jag har alltså inte en relation till samtliga elevers föräldrar men jag är tillgänglig och mer än villig att etablera en om så behövs eller önskas. Enligt styrdokumenten (Lgr11) ska vi lärare samverka med och fortlöpande informera föräldrarna om elevens skolsituation, trivsel och kunskapsutveckling och hålla oss informerad om den enskilda elevens personliga situation och iaktta respekt för elevens integritet. Självklart och viktigt men det är föga förvånande om det inte alltid kan genomförs på ett sätt som innebär samförstånd mellan läraren och elevens föräldrar. 150 elever och 300 föräldrar.

För att ytterligare problematisera området behövs kanske ett resonemang kring förutfattade meningar och den bild vi människor bär med oss vid möten med andra människor. I ett nytt möte, med en förälder som jag tidigare inte haft kontakt med, behöver jag förstå att föräldern redan har en bild av vem jag är. Bilden eleven förmedlar till hemmet. Har jag en god relation till eleven är det troligt att det är den bilden av mig föräldrarna bär med sig.  Det är däremot värt att tänka på att många ungdomar har svårt att skilja på yrkesroll och privatperson. Kan man begära det? Är det ens möjligt?  Skolverkets publikation Skolan och hemmet– exempel och forskning om lärares samarbete med elevernas vårdnadshavare tar upp komplexiteten.

I artikeln Emotional Geographies of Teaching diskuterar Andy Hargreaves (2001) lärararbetets emotionella aspekter. Han menar att känslor är inblandade och sammanvävda i allt som har med undervisning, lärande och relationer att göra, och inte minst gäller det relationen till föräldrar. Hargreaves framhåller att lärare måste stärka sin emotionella förståelse när föräldrarna har fått allt större inflytande över skolan genom skolvalet och deltagande i formella organ. Men tätare band mellan hem och skola betyder inte, påpekar Hargreaves, automatiskt goda ömsesidiga relationer och förklarar det med ett antal distanser mellan lärare och föräldrar. Han identifierar fem distanser som ett resultat av en studie; sociokulturell distans, moralisk distans, professionell distans, fysisk distans och politisk distans.

De fem nämnda distanser som Hargreaves sätter fingern på visar hur svårt det kan vara i mötet mellan föräldrar och skolan värld. Alla människor, vuxna som ungdomar ser världen genom ett filter. Vi bygger upp vår bild av verkligheten med hjälp av detta filter och det gör att vi också tolkar olika områden och situationer olika. När vi ställs inför besvärliga situationer finns det även ett antal copingstrategier eller försvarsmekanismer, som riskerar att ta över. Ju större kunskap jag som lärare har kring hur vi människor fungerar i utsatta situationer desto bättre möjlighet har jag att bemöta föräldrarna sakligt. Detta betyder samtidigt att jag måste förstå hur jag själv reagerar i olika situationer. Ju fler känslor jag tillåter mig att känna ju större är risken att mötet med föräldern misslyckas. Att uppträda professionellt och sakligt är nyckeln till ett framgångsrikt möte men det fungerar sällan utan fingertoppskänsla och empati. Utgångspunkten vid varje möte måste alltid vara att båda parter vill barnets väl. Det är samtidigt viktigt att förstå att bilden av hur eleven är och fungerar kan skilja sig mellan läraren och  föräldern. Detta eftersom eleven utanför skolan befinner sig förälderns värld och i skolan i lärarens värld.

Jag har varit i situationer med föräldrar som initialt varit oerhört besvärliga. Situationerna, inte föräldrarna. Det hade varit för enkelt att skylla från mig. Kanske har det att göra med att mina ämnen svenska och engelska kan försvåra gymnasievalet för eleven om den inte når ett visst betyg. Kanske är det så att det beror på att jag som lärare misslyckats i min tydlighet med att förmedla mitt budskap. Mest troligt beror det på att det inte går att undvika fullt ut. Känsliga möten förekommer i skolans värld och är kanske oundvikliga men finns det bättre sätt att agera förebyggande på så att läraren inte nödvändigtvis behöver arbeta i motvind för att bygga relationen till föräldrarna? Jag anser att föräldrar är en resurs som vi i skolans värld borde utnyttja på ett bättre sätt och vägen dit kanske handlar om en större öppenhet. Hargreaves menar att tätare band inte automatiskt ger goda ömsesidiga relationer. En öppen skola där föräldrar välkomnas och får möjlighet att vara delaktiga i deras barns utbildning kan trots allt vara en viktig pusselbit. Min erfarenhet, utifrån ett 6-9 perspektiv, är att många föräldrar idag önskar större kunskap om vad som händer i skolan. Hembreven som många tidigare varit vana vid har ersatts av pedagogiska planeringar som förvisso fyller en viktig funktion men som samtidigt inte bjuder in till den inblick i verksamheten som många föräldrar önskar och kanske behöver.

Att diskutera:

Vikten av att vi lärare har goda relationer med våra elevers föräldrar kan väl knappast ifrågasättas.

  • Kan vi som lärare verkligen ha det fullt ut?
  • Vad innebär en god relation?
  • Vilka förväntningar har föräldrarna  på mig och vad förväntar jag mig av dem?  Hur når vi samförstånd?
Share Button
Om författaren

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *