Du blir aldrig bättre än den som sitter bredvid

– Om att det inte går att göra något bra utan duktiga kollegor

Jante, tänker du nu? De som arbetat med mig vet att jag är allt annat än jante, tycker om att stå i rampljuset, föreläsa på SO-dagar, delta i Lärlabbet, föreläsa på kompetens-utvecklingsdagar, vill att allt positivt som görs i skolan lyfts, som gillar att utmana både mig själv och andra. En insikt jag bär med mig, är dock att jag aldrig blir bättre än den som sitter bredvid.

Genom åren har jag stött på en hel del utmanande situationer och jag har alltid haft turen att ha minst en kollega eller rektor som är duktigare än mig på att hantera den situation jag ställts inför, och som väglett mig till insikt eller kunskap. Grunden för det kollegiala lärandet är tillit och förtroende. Samtidigt är det ju så att tillit och förtroende är något man bygger upp och när saker hänt har jag nog inte nödvändigtvis känt förtroende för att just den personen varit den rätta att vägleda mig, snarare har det handlat om tillit och att jag har vågat blotta mina svagheter. Lilla My vänder sig till Mumin-mamman så att säga. På Naverlönnskolan tog vi under hösten hjälp av Mumiefigurerna för att dra nytt av varandras styrkor och acceptera varandras svagheter

Att det kollegiala lärandet är viktigt för att elever ska lyckas har nog varit allmänt accepterat en längre tid, men skolor har kommit olika långt och många gånger glömmer vi bort att bygga förutsättningar för det kollegiala lärandet. I min närmsta skolmiljö  handlar det om att vi ska vilja göra varandra tjänster och stötta varann. Det kräver ett jämlikt och generöst förhållande och kopiösa mängder förtroende. Jag behöver omges av kollegor som inte har några som helst problem att “ryta ifrån” när jag behöver höra det och som blir stolta när det går  bra för mig.

Jag är helt övertygad om att för att lyckas som lärare i dagens och framtidens skola krävs ett utvecklat nätverk för kollegialt lärande. En pågående forskningsstudie vid Göteborgs universitet visar att skolornas organisation och personalens arbetssätt är minst lika viktigt som tillförsel av ekonomiska resurser för att elever ska lyckas. Maria Jarl en av forskarna i studien pekar på att det finns en tydlig uppsättning värderingar och normer hos både rektor och lärare på framgångsrika skolor om hur man ska utveckla undervisningen och göra det bättre för eleverna. Grundläggande är att man tror på det man gör och att det gör skillnad. Gemensamt för de framgångsrika skolorna i studien är att man samarbetar och delar med sig av sina erfarenheter. Läs Samsyn i skolan ger bra resultat

I augusti 2016 inleddes ett kollegialt samarbete över

Christel Jansson, utvecklingsstrateg Höörs Kommun föreläste om inkludering och om att inga steg är för små och alla steg räknas #alltidskillnad

kommungränser mellan Naverlönnskolan i Svedala och Sätoftaskolan i Höör. En dag med Bedömning för lärande och Inkludering. En stor dag för mig personligen då Sätoftaskolan är min förra arbetsplats och lite av en symbolhandling för vad som krävs att lyckas som lärare; dela med sig och ta del av andras erfarenheter.

En dag med Bedömning för lärande och Inkludering – Sätoftaskolan (Höör) och Naverlönnskolan (Svedala) #kollegialtlärande, På översta bilden: längst fram; Förstelärare Sandra Pilemalm Naverlönnskolan, till vänster; Rektor Camilla Brante Naverlönnskolan, till höger; Rektor Anna Sjöbeck Sätoftaskolan

Gemensamt för de båda skolorna är att de har mycket engagerad personal som vänder ut och in på sig för att alla elever ska lyckas. Skolorna har också rektorer som värdesätter kollegialt lärande och och är öppna för ideer  från personalen. Den 10 januari, 2017 står en ny kompetensutvecklingsdag för dörren. Vad säger du – en dag om språklig sårbarhet

Människan är ibland en tämligen enkel varelse. Belöning i form av beröm eller uppmuntran föder önskvärt beteende. Efter julavslutningen skojade jag med två elever som skött sig mindre bra vid skolans större tillställningar under terminen, men som nu skött sig exemplariskt (efter ett strängt förmaningstal) om vi skulle gå till rektor och jag skulle ge dem beröm. Svaret gick inte att misstolka och de gick med stora kliv till rektor med mig i släptåg.  Pedagoger skiljer sig nog inte mycket från elever, beröm och tydlighet kring önskvärda handlingar föder önskvärt beteende.

Dock, är det när vi möter en utmanade verklighet som slår till med full kraft och som blottar våra svagheter och brister vi behöver våra kollegor och rektorer som mest.  Det är då en kram, en klapp på kinden, en axel att gråta ut emot, små ord betyder så mycket. Håll huvudet högt. Man kommer alltid igenom det. Jag tycker jättemycket om dig, skulle kunna umgås med dig privat. Glöm inte vad du är värd. Du är en stjärna. Snäckan, det blåser över. Det märkliga är att där och då betyder dessa ord och handlingar så mycket, men hen bredvid som gör eller uttalar dessa, minns dem troligtvis inte alls.

Att diskutera:

  1. Hur gör ni på er skola för att utveckla tillit och förtroende kollegor emellan?
  2. Hur arbetar ni för att alla ska våga utmana sig själva?
  3. Tas allas egenskaper tillvara, eller finns det egenskaper som är outnyttjade? ( ta hjälp av mumiefigurerna för att starta diskussionen)
  4. Hur gör ni för att se och bekräfta varandra och sprida goda pedagogiska upplägg och metoder?
Share Button

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *