Distansundervisning i praktiskt ämne – är det görligt?

Ständigt ställs vi inför utmaningar i vår lärargärning. Vi lägger ner jobb och möda på att utveckla vår undervisning hela tiden. En utveckling som bygger på tidigare erfarenheter. Vad händer då när vi inte längre kan bygga på beprövad erfarenhet?  När vi måste bygga helt eller delvis nytt redan från början? Vi ställs inför nya tider. Ett virus som vänder upp och ner på vår vardag. Och som påverkar skolan på ett avgörande sätt den dag undervisningen ska bedrivas enbart med hjälp av datorer. Vi pratar distansundervisning.  Och de speciella utmaningar det kan föra med sig, särskilt när man undervisar i ett praktiskt ämne.

Med träslöjd som utgångspunkt får jag många funderingar. Varje gång jag avslutar en slöjdlektion vet jag inte i stunden om jag nästa vecka träffar mina elever i slöjdsalen eller i min laptop. Både jag och  elevgruppen är väl medvetna om detta. Även om vi försöker jobba på som vanligt finns det en underliggande oro hos båda parter. ”Vad händer om vi inte får komma till skolan nästa vecka?”  ”Hur ska vi kunna jobba med slöjd hemma?”  ”Räknas det som slöjd om man hjälper pappa/mamma att bygga uterum?”  ”Var lägger du ut uppgifter till oss?”  ”Ska man följa vanligt schema om man jobbar hemma?”

foto: Bengt Christensson

Frågorna är många och jag sitter långtifrån på alla svar. Jag kan mycket väl vara i situationen att jag ska servera eleverna uppgifter via dator i slöjdämnet nästa vecka, detta samtidigt som deras pågående slöjdalster ligger i tryggt förvar i slöjdsalens elevskåp. Visst går det att pausa det praktiska arbetet och släppa fram teoribiten. Resonemanget bygger dock på att eleverna kommer tillbaka under terminen och får avsluta sina slöjdarbeten. Men  det vet man ingenting om i förväg.

Vilken typ av uppgifter kan det då vara aktuellt att skicka hem till eleverna?  Jag tänker att eleverna först kan dokumentera pågående slöjdarbete så långt man hunnit (i den mån det inte redan blivit gjort).

Kanske du kan filma en förestående genomgång i en viss teknik eller ett visst moment inom  pågående arbetsområde. Detta är fullt möjligt att genomföra med så enkla redskap som en mobiltelefon.

foto: Bengt Christensson

Vidare så finns det arbetsområden gränsande till slöjdämnet som är väl värda att lyfta när möjligheten nu ges. Jag tänker på ergonomi. Ganska ofta ser jag elever med fel arbetsställning eller som har fel tyngdpunkt för att kunna utföra ett visst arbete. Detta går ju bra att visa med en egen videosnutt eller om man hitta något lämpligt material på nätet.

Ibland när man sjösätter ett arbetsområde skulle man vilja ge mer av bakgrunden till det hantverk som ligger till grund. Nu finns det verkligen möjligheter att fördjupa sig i ett sådant ämnesområde.

För äldre elever skulle ett inslag som avhandlar materialvård kunna vara på sin plats. Varför inte en instruktion på hur man slipar ett verktyg?

I situationen av ett riktigt långt avbräck från elevernas skolnärvaro skulle man möjligtvis kunna börja planera inför nästa termin. Låta eleverna inspireras av utlagt material, låta eleverna komma på idéer på hemmaplan, och börja skissa och rita på nästa arbete från hemmet.  Men man måste vara väl medveten om vilka moment som ska vara föremål för bedömning här. Som lärare har jag ingen aning om i vilken utsträckning idé och ritning kommer från eleven själv eller från en alltför välmenande förälder som ”bara” vill hjälpa sitt barn. Jag menar på intet sätt att detta sker regelmässigt men som pedagog ska man ha en medvetenhet.

foto: Bengt Christensson

Hur tänker jag då om elevernas möjligheter att jobba praktiskt på hemmaplan? Man måste i så fall klargöra syftet med att lägga ut en sådan uppgift. Som jag ser det kan jag inte göra en bedömning av arbetet eftersom jag inte kan följa processen. Även om eleven skulle filma sig i sitt praktiska görande på hemmaplan så blir det antingen fragmentariskt filmat och då missar jag helheten. Eller så filmar eleven hela görandet och då har jag ett bedömnings-material som är ohanterbart stort. Överlag tror jag att det är viktigt att i dessa situationer ge eleverna uppgifter som inte är överdrivna vare sig till kvalitet eller kvantitet.

Om eleverna ska sysselsätta sig med ovan nämnda uppgifter under några veckor eller någon månad så borde det kunna fungera hyfsat. Men vad händer då med ämnet om vi ska bedriva distansundervisning över längre tid, låt säga större delen av en termin eller mer? Som jag ser på saken så blir det i stort sett omöjligt. Slöjdundervisning bygger till övervägande del på praktiskt arbete där vi följer processen från ritning till färdig produkt. Och där dessutom de flesta av våra bedömningar ligger just i processbiten. Antar att skolverket i så fall kommer ut med rekommendationer hur vi ska agera där och då.

foto: Bengt Christensson

I skrivande stund finns inget beslut om distansundervisning och varje elevgrupp jag släpper får min önskan med sig på utvägen – ”Jag hoppas vi ses nästa vecka”. Inget mer än folkhälsan skulle gynnas av att skolan bedriver distansundervisning. Men kanske kommer vi till den punkten där folkhälsan gör att skolans verksamhet till slut ändå måste anpassa sig. Då gäller det att ha både en mental och en praktisk beredskap för detta. Det förstnämnda har nog insmugit sig hos de flesta av oss. Det sistnämnda känns långtifrån färdig för min egen del. Men av idéer och intentioner finns i nuläget det jag redovisat här. Återstår så att se om det kommer till användning.

 

Att diskutera:

  • Vilken beredskap har du/din skola om distansundervisning skulle bli en verklighet i morgon?
  • Var ligger de största svårigheterna i ditt ämne?
  • Finns det någon typ av uppgifter eleverna kan göra på hemmaplan men som ändå kan bedömas?
Share Button
Om författaren
Förstelärare Klågerupskolan | bengt.christensson@svedala.se

Legitimerad lärare i trä- metallslöjd och matematik.

En reaktion på ”Distansundervisning i praktiskt ämne – är det görligt?”

  1. Tänker hänvisa till texten skriven av Peter Hasselskog, Lektor vid slöjdlärarutbildningen på HDK, Göteborgs universitet

    Vad skall man göra i slöjden?
    Detta är en kritisk och kanske för vissa en provocerande text. Avsikten är att väcka reaktion och diskussion. Dock viktigt att från början slå fast att kritiken inte är riktad mot alla slöjdlärare, enbart mot dem som känner sig berörda. Ändå är ämnet något som påverkar och angår alla oss som verkar som slöjdlärare, lärarutbildare eller forskare i och kring skolans slöjdundervisning.
    Regelbundet och relativt ofta dyker frågor liknande den i rubriken upp i olika sammanhang. Slöjdlärare som antingen delar med sig av vad eleverna gör eller ber om tips på vad man kan göra med eleverna i sin undervisning. Hur ofta ser vi motsvarande från lärare i exempelvis matematik, engelska eller historia? Vilken bild ger sådana frågor av det obligatoriska slöjdämnet i grundskolan 2017?
    Följande exempel från samtalet vid middagsbordet illustrerar samma sak: Föräldrarna frågar ”Vad har du lärt dig på matten idag?” och ”Vad har du gjort på slöjden idag?”. Så länge den senare av frågorna inte med automatik uppfattas som konstig eller felställd vill jag hävda att vi som företräder slöjdämnet har en viktig uppgift att ta tag i.
    Skolverket publicerade för två år sedan nationella ämnesutvärderingar av undervisningen i bild, musik och slöjd. Ämnesrapporten för slöjd (Skolverket, 2015a) uppfattar jag är relativt väl känd, läst och diskuterad bland slöjdlärare. Här vill jag istället uppmärksamma den syntesrapport ”Bild, musik och slöjd i grundskolan –en sammanfattande analys av de nationella ämnesutvärderingarna” som Skolverket publicerade som en sammanfattning och delvis som en jämförelse mellan de tre utvärderade ämnena (Skolverket, 2015b).
    Lektionerna i de praktisk-estetiska ämnena i grundskolan har ibland beskrivits som efterlängtade ”andningshål” för eleverna i en skoltillvaro präglad av teoretiska ämnen. Detta är också något som verkar ha präglat synen på estetiska ämnen i många andra länder. En syn på de estetiska ämnena som medel för utveckling av kunskaper till nytta för andra skolämnen har ofta fått ge dem legitimitet i grundskolan. Internationellt har det genomförts en mängd studier om så kallade transfereffekter av lärande mellan estetiska ämnen och andra ämnen. Denna forskning har i sin tur varit föremål för omfattande metastudier där man konstaterat att sambanden mellan estetiskt lärande och lärande i andra ämnen är förhållandevis svaga. Ett relativt färskt exempel är en rapport som forskare genomfört på uppdrag av OECD. I denna görs en genomgång av studier som undersökt vilka samband som finns mellan undervisningen i estetiska ämnen och olika typer av förmågor. En av rapportens avslutande slutsatser är dock att det är viktigt att se kunskaper i de estetiska ämnena i sig, snarare än deras eventuella värde för andra ämnesområden som det främsta syftet med undervisningen i estetiska ämnen. Genom ämnen som bild, musik och slöjd kan elever utveckla en annan sorts förståelse än den som de får genom undervisningen i andra ämnen och i andra sammanhang. (Skolverket, 2015b, s. 7-8)
    Alltså, om vi inte främst vill att slöjdämnet ska ses som ett ”andningshål” eller som ett sätt att främst utveckla kunskaper bland andra skolämnens mål, då behöver vi fokusera på kunskaperna som utvecklas i och genom slöjdämnet i sig – vad eleverna kan lära sig. Lyfta fram den speciella förståelse som beskrivs i Skolverksrapporten, den kunskapsform och det sätt att lära som utmärker slöjdämnet. Vi behöver kollektivt lyfta att man lär, hur man lär och vad man lär, genom det för slöjdundervisningen utmärkande och centrala ”görandet”. Det räcker inte med att som slöjdlärare planera för, fokusera, eller för eleverna presentera vad de ska göra i slöjdundervisningen. Görandet, som är och ska vara centralt i vårt ämne, är inte ett mål i sig utan ett sätt att lära något. Planering och utformning av varje arbetsområde behöver ta utgångspunkt i vad inom slöjdämnet eleverna ska ges förutsättningar att lära. I nästa steg är det relevant att ställa frågan om vad eleverna ska arbeta med (göra) för att lära det avsedda.
    I den sammanfattande analysen av de nationella ämnesutvärderingarna i bild, musik och slöjd skriver Skolverket vidare:
    Skolverkets bedömning är att de tre ämnena i stor utsträckning fortfarande har sin tyngdpunkt i det ”praktiska”, i framställningen, hantverket och i att utveckla färdigheter av olika slag. Både i utvärderingen av musik och av slöjd beskriver forskarna denna problematik i termer av att det är ett för stort fokus på ”görandet” i förhållande till lärandet i ämnena. Det praktiska hantverket, bildskapandet, musicerandet och framställningen av slöjdprodukter har fortfarande en självklar plats i de tre ämnena. Vi befarar dock att ett ensidigt fokus på ”produktionen” i ämnena kraftigt minskar möjligheterna för eleverna att utveckla de andra förmågor och kunskaper som ämnena också syftar till att utveckla. Eleverna behöver också träna sig på att reflektera, diskutera, analysera, tolka, kommunicera och skapa i samband med sitt arbete med hantverket. (Skolverket, 2015b, s. 22)
    Mycket av pågående utveckling i och för skolans slöjdämne uppfattar jag är positiv, inte minst genom alla de slöjdlärare jag träffar i olika utbildnings- och kompetensutvecklingssammanhang. Skolverkets ämnesutvärdering visar att många slöjdlärare är mycket angelägna att delta i kompetensutveckling. Den sammantagna bilden härifrån är upplyftande och lovar gott för slöjdämnets framtid! Dock frågar jag mig allt oftare om det finns en växande skiljelinje eller tvådelning inom den svenska grundskolans slöjdlärarkår? Deltagare i lärarutbildning (ämneslärarprogrammet, lärarlyftet eller VAL), kurser och olika fortbildningssammanhang talar med självklarhet om lärandemål, arbetsområdens kopplingar till förmågorna i gällande kursplan, vikten av att eleverna förstår vad de ska lära och på vilka grunder de kommer att bli bedömda i och genom sitt görande. Ändå lyfts parallellt allt för ofta frågor om ”vad man kan göra med eleverna på slöjden?”. Är det andra slöjdlärare än de som önskar och ges möjlighet att kompetensutveckla sig som är dominerande i ”görande-frågorna”? Min bild är att det vore för lätt att hänvisa förhållandet till frågan om behörighet. Lärarutbildning och behörighet är ett krav i dagens skola och ökar med självklarhet förutsättningarna att bedriva en bra undervisning i linje med styrdokumenten, men utgör ingen garanti för att så sker. De slöjdlärare som fokuserar mer på görandet än lärandet finns både bland de behöriga och de obehöriga.
    I avslutningskapitlet i Skolverkets nationella ämnesutvärdering från 2013 står under rubriken ”Lärande och görande i slöjdundervisningen”:
    NU-03 kritiserade slöjdundervisningens stora fokus på elevernas görande som ansågs resultera i ett mindre fokus på deras lärande (Skolverket, 2005). I denna utvärdering, tio år senare, framträder både positiva och negativa resultat i relation till frågan om elevernas görande och lärande i slöjdundervisningen.
    – – –
    Samtidigt visar utvärderingens enkätsvar så väl som fördjupningsstudiens intervjuer att eleverna fortfarande har svårt att ange vad slöjdämnet syftar till och vad de lär sig utöver de hantverksmässiga delarna. Det ska poängteras att det inte finns någon motsättning mellan att göra och att lära i slöjdundervisningen. Elevernas görande – den del som kännetecknar slöjdämnet – är en förutsättning, men inte en garanti, för lärande i enlighet med kursplanens mål. Görandet utgör stommen i slöjdämnets kunskapsform – lärande i och genom handling.
    – – –
    Utvärderingsresultaten pekar på flera faktorer och förhållanden som bidrar till att elevernas lärande i och genom deras görande inte får goda förutsättningar i slöjdundervisningen. De tydligaste bristerna är elevernas kännedom om vilka kunskaper slöjdämnet generellt syftar till, och kännedomen om lärandemål och vilka kunskaper olika uppgifter eller arbetsområden specifikt syftar till att utveckla.
    – – –
    Förändringar inom tre områden skulle kunna ge större fokus på elevernas lärande:
    -utformningen och presentationen av uppgiften eller arbetsområdet
    -ökad användning av formativ återkoppling
    -tydlig avgränsning av vad eleverna har inflytande över i slöjdundervisningen.
    (Skolverket, 2015, s. 191)
    Konkret menar jag att slöjdlärare som inte redan gör det kan arbeta med de tre i citatet avslutande punkterna genom att:
    Inte presentera ett arbetsområde genom benämning eller ensidig information om vad eleverna ska göra. Poängtera istället eller också avsett lärandemål. Exempelvis ”Ett slöjdföremåls estetiska uttryck”, istället för ”Applikation”.
    Låt aktuellt lärandemål avgöra vilken typ av formativ respons du ger eleverna under ett arbetsområde. Exempelvis mer av raka instruktioner om en hantverksteknik står i fokus, och mer av frågor om det är elevens förmåga att motivera sina val utgör lärandemål. Låt också elevernas eventuella dokumentationer fokusera aktuellt lärandemål, inte vara så allmänna som ”vad har du gjort” och ”vad har du lärt dig”.
    Ge eleverna inflytande över hur och med vad de vill arbeta för att utveckla de förmågor eller de lärandemål du som lärare har bestämt för arbetsområdet. Inte ”gör vad du vill” eller ”två obligatoriska föremål/tekniker och därefter valfritt”.

    Peter Hasselskog, Lektor vid slöjdlärarutbildningen på HDK, Göteborgs universitet

Lämna ett svar till Peter Ekelund Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *