”Det som är bra för några är ju ofta bra för alla” brukar det heta när vi diskuterar extra anpassningar och tillgänglig lärmiljö. Men stämmer detta verkligen eller är det mest en snygg och sympatisk one-liner? Finns det rentav risker med att alltför okritiskt anamma detta synsätt?
Rullstolen och rampen
Om en elev inte bedöms nå godtagbara kunskaper är första steget vi tar att se om vi kan anpassa den ordinarie undervisningen på något sätt som kan underlätta för eleven. Det kan handla om att ge en elev med låg uthållighet kortare arbetsuppgifter eller små pauser i skolarbetet, eller om att en elev med koncentrationssvårigheter behöver placeras långt fram i klassrummet, nära tavlan och läraren. Kanske kan eleven också vara hjälpt av att använda hörselkåpor och/eller någon typ av skärm för att stänga ute konkurrerande intryck. En elev som upplever matematiken som alltför abstrakt kan vara hjälpt av att använda konkret material, osv. Genom att anpassa klassrumssituationen eller undervisningen kan vi undanröja hinder för specifika elever, så att också de kan nå godtagbara kunskaper.
Tankefiguren är ganska enkel: Det finns en ordinarie undervisning som de flesta kan ta till sig, men sedan finns det enstaka elever som på grund av en eller annan svårighet behöver få denna ordinarie undervisning anpassad till sina speciella behov. Ungefär som att det finns trappor som de flesta kan ta sig upp för, men för den som sitter i rullstol behöver vi bygga en rullstolsramp.
Ett inkluderande synsätt
Att denna föreställning skulle komma att ifrågasättas var ju rätt så givet. Den utgår ju nämligen ifrån att det är eleven som skiljer sig från mängden, att detta särskiljande är något negativt och att vi därför behöver få en unik lösning på plats för att denna elev ska kunna komma upp till samma nivå som övriga elever. Det kan ju uppfattas som lite osympatiskt att lägga skulden på den enskilda individen, särskilt om den enskilda individen är ett barn. Vi har väl en skola för alla? Kritiken utgår också ifrån en bild av hur skolan såg ut för länge sedan: Bänkar i raka led, auktoritära ledare, en undervisning där alla skulle göra exakt samma sak på samma sätt och bestraffningar för den som inte passade in i mallen. Eleven skulle anpassas till systemet och inte tvärtom. Det är inte svårt att hitta befogad kritik mot detta system. Visst behöver vi väl titta på miljöfaktorer runt omkring eleven? Visst måste vi väl kunna hitta former för undervisning som passar fler, som inkluderar alla? Jag hoppas att alla lärare kan dela dessa tankar och värderingar. Så här långt är detta ingen provocerande text. Men det jag kommer att skriva från och med nu kanske inte glider förbi lika friktionsfritt hos alla.
Inkludering i praktiken
Föreställningen om ett mer flexibelt klassrum som skapar utrymme för alla elever med alla tänkbara olikheter förutsätter av nödvändighet att vi måste slakta några gamla kor och ifrågasätta gamla regler. Måste eleverna sitta i raka led? Måste de ens ha en fast plats som de inte får lämna? Måste bänken vara tom? Måste alla sitta still? Måste det vara knäpptyst när de arbetar? Måste eleverna ens sitta vid bord? Kan de inte få lov att ligga på golvet om de arbetar bättre där? Alla dessa nya tankar skapade ett nytt förhållningssätt till undervisning och elever. Ur detta nya tankeklimat föddes idéer om undervisning som ”Det som är bra för några är ju ofta bra för alla”. Kanske behöver vi inte göra undantag från undervisningen för ett par elever. Bättre vore väl att helt enkelt låta dessa ”anpassningar” gälla alla? Vi förändrar helt enkelt den ordinarie undervisningen så att alla får ta del av ”anpassningarna”. På så sätt pekar vi inte ut specifika elever och andra elever som kanske låg lite på gränsen kan också få samma stöttning. Är detta klokt? Ja, det tror jag absolut att det kan vara i vissa fall. Hög grad av visuella inslag vid genomgångar gynnar säkerligen alla elever. Att inleda lektionen med en dagordning som visar vilka moment den kommer att innehålla, är säkert något som de flesta elever mår bra av att få ta del av. Men när nya idéer kommer in i skolans värld, händer det då och då att vi kastar oss över dem, kramar dem besinningslöst och slänger ut de gamla idéerna genom fönstret. Någon gyllene medelväg hinner vi inte alltid anlägga, nyfikna som vi är på nya idéer och tillvägagångssätt.
När undantagen blir norm
I denna iver att skapa det flexibla, tillgängliga och inkluderande klassrummet och i vår ambition att vara en omtänksam och förstående pedagog (i motsats till forna tiders auktoritära lärare) tror jag tyvärr att det finns en risk att vi ibland gör våra elever en del björntjänster. Finns det till exempel inte en risk att vi fokuserar lite väl hårt på de elever som har lägst kunskapsnivå? Att vi i vår iver att skapa en ordinarie undervisning som når alla sänker nivån på undervisningens innehåll? Att vi kör några extra repetitionsvändor för att några behöver det. Repetition kan väl inte skada någon? Men det kan det naturligtvis. Om genomgången blir mycket lång och ligger på en för lätt nivå, kommer många elever att tappa intresset, vilket kommer att få konsekvenser för dem själva, för klassen som helhet och för dig som lärare.
En anpassning som jag upplever har blivit allt vanligare, är att några elever behöver, eller upplever sig behöva, olika föremål för att kunna koncentrera sig bättre. Det kan handla om olika typer av stressbollar eller häftmassa att sysselsätta händerna med, det kan handla om särskilda dynor att sitta på eller om att få ha musik i öronen vid enskilt arbete. Vad händer då om vi applicerar detta på det inkluderande klassrummet? Det som är bra för några är väl ofta bra för alla? Således låter vi eleverna ta med sig de föremål de (eller deras vårdnadshavare) upplever att de behöver för att kunna koncentrera sig. När du nu blickar ut över din klass möts du av en massa elever som sitter och pillar med allsköns olika föremål och har ögonen på annat håll. När du försöker få dem att koncentrera sig på det du vill visa dem, finns det alltid annat som konkurrerar (märker de att man ”kommer undan” med olika föremål, har du snart vattenflaskor, papperslappar, häftmassa och rubiks kub lite här och var). Har du stöttat deras kunskapsutveckling nu? För min del tycker jag ofta att rensade bord gör underverk för elevernas fokus och då talar jag om nästintill alla elever jag haft.
Och det här med att en del koncentrerar sig bättre med musik, det hör jag ofta både barn och vuxna säga, men vet vi egentligen att det är så? Är det för dessa individer verkligen lättare att ta till sig innehållet i en roman eller lösa ekvationer med musik i bakgrunden jämfört med att göra det under tystnad? Att musik är bättre än en stökig ljudmiljö förstår jag (i ett rörigt klassrum kan man säkert behöva både det ena och det andra för att kunna koncentrera sig), men är det verkligen bättre än tystnad?
…och så stjälper vi de vi vill hjälpa
Felet är att vi riskerar att ge eleverna vad de vill ha och inte vad de behöver och det är en väldig skillnad! Självklart är det kul att ha stressbollar och musik i klassrummet och självklart kan det kännas fint att vara en lärare som tillåter elever att vara olika, men får eleverna verkligen mer gedigna kunskaper i fysik eller religion under de här förutsättningarna? Vårt jobb är ju trots allt att utbilda eleverna.
Jag tror att det där hemska, fyrkantiga och auktoritära klassrummet från förr såg ut som det gjorde av en anledning. Det var framprövat under många decennier. Eleverna satt vända framåt mot läraren därför att det var lättare för dem att koncentrera sig på rätt saker då. Läraren krävde tystnad under individuellt arbete därför att blev lättare för eleverna att tänka, läsa, skriva och räkna då (om tystnaden skriver jag mer här). Sedan fanns det en massa annat från den tiden som jag inte önskar tillbaka (bestraffningar, dödande av engagemang, frånvaro av elevdelaktighet, osv), men jag tror att vi kastat ut en del tillvägagångssätt som faktiskt gynnade elevernas lärande.
Risken när du tar bort krav i klassrummet (när du låter elever sitta/stå/ligga var de vill, gå runt lite för att de behöver röra på sig, ha med sig saker in och prata vid enskilt arbete) är att det är just de elever du hade tänkt hjälpa som du stjälper först. De elever som har svårt i skolan, har det ofta av en anledning. Kanske har de svårt att koncentrera sig, kanske har de svårt att strukturera sitt arbete. Om du utsätter dem för fler syn- och hörselintryck som konkurrerar med skolarbetet, kommer de knappast att få det lättare.
Min erfarenhet är att det är mycket få elever som faktiskt inte kan lära sig att studera utan diverse föremål till hands. I de sällsynta fall där föremålen tydligt gynnar dem ska vi självklart tillåta dem, men jag tror att vi generellt ska förhålla oss kritiskt till det här. De elever som har svårt att lyckas i skolan mår i stället, precis som vi andra, bäst av lugn och ro och höga förväntningar från omgivningen. Och nog är väl omtänksamt av oss att ha som mål att de i sin vardag ska klara av att göra tämligen okomplicerade saker som att lyssna på någon som pratar eller att läsa en text, utan diverse hjälpmedel?
Talar vi om ren undervisning så finns det flera saker att göra som gynnar de elever som vanligtvis har svårast att lyckas i skolan och det kommer jag att skriva om i kommande bloggtexter, men så länge vi pratar om studiemiljön och klassrummet, hävdar jag att de bästa ”anpassningar” vi kan ge de flesta av dem är ett tomt bord och ett tyst klassrum.
Att diskutera
- Vilka erfarenheter har du av undantag från klassrumsregler för enskilda elever som varit gynnsamma?
- Går det att vara alltför ”tillåtande” som lärare? Går det att beskriva var gränsen i så fall går?
- Är ”tillgänglighet” ett bra perspektiv att använda på klassrum? Går det att göra lärmiljön tillgänglig för alla elever? Vilka insatser/förändringar upplever du i så fall har varit mest verkningsfulla?
- Finns det några risker när vi arbetar för att tillgängliggöra undervisningen och lärmiljön för alla?