Det jobbiga samtalet

Hon ligger i sängen och gråter förtvivlat. Pappa har precis fått veta av skolans rektor att hon lagt ut en bild på sig själv i bara underkläder. Fast egentligen har hon inte lagt ut den alls utan bara skickat den till sin pojkvän. Aldrig hade hon kunnat tro att han skulle skicka den vidare till en kompis för att skryta och att denne sedan skulle lägga ut bilden så alla kunde se den. Hon skäms och det känns som om livet inte längre är värt att leva. Hennes storasyster kommer in och lägger sig i sängen bredvid henne. I samma sekund som storasyster stryker henne över kinden kommer kommentaren:

  • Fy fan va äckligt! Är hon lebb eller?

Kommentaren kommer från en av killarna i klassen och riktad till kompisen som sitter bredvid. Jag råkar sitta snett bakom och det är oklart om fler hör hans kommentar. Det tar ett tag innan jag inser vad han verkligen sa. Men killen fortsätter med nedsättande kommentarer om storasystern och det är klart över gränsen. Det är inte första gången heller förstår jag senare. Samtalet jag hade planerat om risker med att skicka bilder kommer av sig helt. Jag stänger av filmen. 

Det finns så många tillfällen att ta de här samtalen, men det är aldrig läge. Vi hade ju något annat viktigt jag hade planerat, det är bara en lite stund kvar av lektionen, hen menade det nog inte, det var nog bara på skoj, sånt där som grabbar säger…. Det finns alltid en ursäkt… fast det finns ALDRIG en ursäkt att inte reagera. Att våga lyssna på vad som sägs i korridoren, i matsalen, en förflugen kommentar. Jag hör ibland mina kollegor värja sig mot att prata om ämnen som att skicka utmanande bilder, chatta med okända på nätet, sex, sexuell läggning, sexuell identitet och annat som vi kanske tycker tillhör vuxenvärlden . Ofta med invändningen att vi inte ska väcka den björn som sover. Men trots att våra elever går på mellanstadiet och trots att de stundtals är oskyldiga barn som leker pjätt på rasten så är björnen redan vaken. Och den försvinner inte för att vi blundar. Våra elever behöver både information, diskussion, men också tydliga vuxna förebilder som vågar stå upp för rätten att vara den man är. Varför upplevs de här samtalen som svåra? Är det därför att det lätt känns privat och personligt? Att man kopplar det till sex.

För några år sedan började jag fundera på varför jag skulle skicka iväg eleverna på pubertetssamtal till elevhälsan. Som lärare i biologi undervisar jag om organens placering, utseende och funktion från topp till tå, men just könsorganen skulle någon annan informera om. Jag förstår poängen egentligen, man vill garantera likvärdighet och att det är ett viktigt ämnen som man vill garantera en lägsta nivå på. Kanske var det just det som skavde. Det är så viktigt att jag som känner dem väl och träffar dem dagligen vill vara med och undervisa om det. Och ett samtal räcker inte långt. Därför undervisar jag utifrån tre delar. 

Biologiskt kön: Jag undervisar utifrån bilder på 1177.se hur manligt och kvinligt könsorgan ser ut, vilka delar de består av och hur delarna fungerar och samverkar. Ren information så här ser det ut och så fungerar det. Jag brukar du påstå att killar har kollat in sitt kön ur alla möjliga vinklar och klämt och känt. Det blir aldrig några protester, möjligen några nickanden och som i år en som till och med uttryckte att “den är en god vän”. När jag sedan påstår att tjejer för att kunna se hur de ser ut kan behöva ta hjälp av en spegel händer det ofta att både tjejer och killar reagerar starkt negativt. Varför är det så?

Köns -identitet, -uttryck och sexuell läggning: Jag har gjort en presentation där vi börjar med att lära oss om skillnaden på juridiskt- och biologiskt kön, könsidentitet och könsuttryck. Vi pratar om vad som är manligt och kvinnligt. Finns det typiskt manliga/kvinnliga saker? Varför har vi behov av att dela in yrken, egenskaper, idrotter mm i manligt och kvinnligt? En klok kollega till mig berättade att hen slutat fråga “Har du pojk/flickvän?” och istället frågade ”Har du en kärlek?”. Jag tycker det är en bra markering på att det är kärleken och inte könet som är viktigast. 

Det långsiktiga arbetet: Som jag skrev inledningsvis tänker jag att det viktigaste är att vi aldrig låter bli att reagera. Bara att stanna och fråga vad hen menar när en elev fäller en kränkande kommentar. Att aldrig svara en elev: “Hen menade nog inget illa”.  Så där ibland får man en elev i sin klass som vågar utmana och som därmed berikar alla runt omkring med en vidare människosyn. En elev som får en att reflektera över vad jag förmedlar med min undervisning och mitt sätt att agera. Alla dessa etiketter och fack. Måste man vara si eller så. Kan man vara både si och så eller ibland si och ibland så. Det är intressant hur det kan skrämma. Hur en regnbågsväska kan upplevas som ett hot? Något man måste försvara? Är det våra egna rädslor att inte passa in som gör att vi vill sätta etiketter på människor? Vi är ju först och främst människor. Alla så olika och ändå så lika. Alla kvinnor är inte lika, alla svenskar inte heller, inte alla med ADHD och inte alla syskon. Jag kan faktiskt inte komma på några som är lika. Vad är det som gör att ett gäng elever i årskurs sex får för sig att gå fram och låtsas spotta på en bänk som är målad som en prideflagga? Jag tror på människan med kunskap. Med kunskap kan vi göra kloka val. Med kunskap blir vi berikade. Vem kan ens argumentera mot att alla människor har lika värde? 

Text hittad på skolgården. Vem som skrivit är okänt.

En lite reflektion:  Cykling till skogen på mentorsdagen med åk 5, min cykelkedja hoppar av. Två av killarna i femman stannar och vill hjälpa mig och sätta på den igen. Så gulligt! Hade de gjort samma sak om det var min manliga kollegas kedja som hoppat av? Jag låter dem hållas med att försöka sätta på den trots att jag själv är duktig på att snabbt få på kedjor och att de uppenbarligen inte har någon koll på hur de ska göra. Klart killarna ska få känna sig duktiga? Eller? Hade jag låtit två tjejer göra samma? Hade två tjejer som inte var stensäkra på att de kunde sätta på kedjan ens stannat för att försöka? Vilka könsroller för jag vidare? 

Vad sitter i vårt könsuttryck och hur blir vi bemötta? Givetvis tar jag inte på mig högklackat, tajta brallor eller små toppar när jag bygger trädäck eller tapetserar, men kanske när jag och min sambo går i byggbutiken och väljer material. Trots att det är jag som inleder samtalen med säljaren är det sambon i jeans och T-shirt som man tittar på när man svarar. När resultatet är klart och någon är på besök ställs oftast frågan till honom. Har du byggt det själv? 

Jag vill visa mina elever, mina egna barn och mina medmänniskor i samhället att kompetens sitter i person inte i juridiskt- eller biologiskt könsidentitet eller könsuttryck. Jag vill förmedla att du värderas efter dina handlingar inte efter ditt kön eller vem du älskar. För att nå detta behövs kunskap och information redan i tidig ålder. Vi i skolan kan ge en alternativ/kompletterande bild till den som finns i hemmet. Och när alla hjälps åt är det inte så svårt. Vi säger ju utan problem talesperson och myndighetsperson, så förändra går, men man måste ta första steget. Och börjar vi bara prata ska vi nog upptäcka att samtalen inte är så jobbiga. Kanske lär vi oss något nytt som kan berika vår egen person. 

Att diskutera:

  • Hur arbetar ni på er skola med könsidentitet och könsuttryck
  • Vilket pronomen använder du när du pratar med nya människor
  • Hur tänker du runt vilka könsroller du förmedlar i ditt dagliga arbete?
Share Button
Om författaren

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *