Den instruerande genren är en genre som eleverna möter nästan dagligen i form av instruktioner om vad de ska göra under lektionen och även i vilken ordning. Den kan ges såväl muntligt som skriftligt, ibland ges den i flera led direkt medan ibland så delas den upp. Hur tydliga är vi egentligen i våra instruktioner till eleverna och hur tydliga behöver vi vara?

En instruerande text innehåller en rad steg som ska följas för att uppnå ett mål eller en slutprodukt och det är syftet med den instruerande texten också.

Strukturen i en instruerande text är, för det mesta, uppbyggd på så sätt att huvuddelen av texten består av olika steg, numrerad eller i punktform. Stegen går i kronologisk ordning och de bygger på varandra. I recept eller arbetsbeskrivningar så inledes den instruerande texten med en lista på det material som behövs för att genomföra instruktionen.

De språkliga dragen i den instruerande genren kan variera i viss mån beroende på vilken typ av instruktion det är:

• Aktionsprocesserna på temaplats (temaplats är det ord som står först i meningen), däremot så kan processerna (verb) finnas på annan plats också beroende på vilken typ av instruktion det är.
• Det är allmänna deltagare (fordon, verktyg, redskap) som refererar till en hel grupp men även specifika deltagare (visp, geväret).
• Det finns tidsbindeord i texten (först, sedan, därefter)
• Tempus på processerna (verb) är imperativ i en instruktion, preteritum i den återgivande instruktionen och presens i anvisningen.

Ett glas vatten

Eleverna fick börja med en EPA (ensam,par, alla) övning där de fick i uppgift att fundera lite på vad instruktioner är, var vi möter instruktioner, vad en bra instruktion är? Tillsammans gick vi igenom vad eleverna hade fått fram. Eleverna var väldigt duktiga och hade bra koll på vad en instruktion innehöll och kom med många goda tankar och vi fick en riktigt bra diskussion om vad en instruktion kunde vara. Vi fick till en lättare tankekarta att utgå ifrån för vårt fortsatta arbete.

Vi tittade på olika exempeltexter av instruktioner; recept, regler till brädspel och arbetsbeskrivningar. I samband med detta fick de bland annat uppgifter att stryka under alla aktionsprocesser som de hittade i texterna. Vi diskuterade var i texten de, oftast , fanns. Eleverna såg tydligt i att de fanns på temaplats alltså i början av meningarna och hade en viktig roll i instruktionen. Vi diskuterade även hur tydliga instruktionerna var och varför detta var så oerhört viktigt.

Sedan gick vi vidare med ”ett glas vatten”-uppgiften. Jag ställde upp en bringare med vatten på skrivbordet och ett tomt glas bredvid. Elevernas uppgift var att skriva ner en instruktion som var så tydlig att jag skulle kunna följa den för att först hälla upp vatten från bringaren till glaset för sedan dricka vattnet. Uppgiften togs väl emot av eleverna, en del elever raljerade om hur lätt den var och att ”det var ingen svårt uppgift för en elev i årskurs 5.” Det hör till att jag poängterade för eleverna att det skulle vara överdrivet tydliga med sin instruktion, eftersom jag aldrig tidigare hade hällt upp vatten i glas och aldrig druckit vatten.

De fick 10 minuter på sig att skriva ihop sin instruktion som i första skeendet skulle föra över vattnet från bringaren till glaset. Redan här stötte merparten av eleverna på problem med sin tydlighet i instruktionen. Några vanliga formuleringar var ”Häll över vatten i glaset”, ”Lägg vattnet i glaset” , ”Slå i vatten i glaset”, “Försök hälla vatten i glaset” . Givetvis är många av formuleringarna rätt men det visar också på vilka nyanser vi har i vårt språk. Jag överdrev givetvis i mitt utförande av att hälla över vattnet eftersom jag vill att eleverna skulle vara extremt tydliga i sin instruktion. Uppgiften var ändå att jag inte hade hällt upp vatten tidigare och skulle nu göra det för första gången. Så de fick en kort stund att ändra sina inledningar och då blev det bättre.  Här är inledningen som vi enades om fungerade bäst; “Greppa tag i bringaren, lyft upp den till en rimlig höjd och för den närmare glaset. Luta bringaren så att vattnet sakta rinner ner i glaset. Rätta upp bringaren när du har önskad mängd vatten i glaset. Ställ ner bringaren på bordet igen.”

När vi väl hade fått över vattnet i glaset så gick vi vidare till nästa steg, att jag skulle dricka vattnet. Här stötte vi på stora problem, problem som resultera i att jag mer eller mindre blev totalt genomblöt. Nu hade eleverna fått en hjälp med början eftersom de hade skrivit så utförligt om hur det gick till väga. Återigen så överdrev jag i mitt utförande för att påpeka hur noga det var att använda sig av ett tydligt språk. Problemet uppstod när glaset nådde mina läppar;
“Ställ glaset på läpparna”, “tryck glaset mot läpparna och drick”, “öppna munnen och luta huvudet bakåt sen häll”, “sätt kanten på glaset på underläppen”.  När vi väl hade hittat en beskrivning som fick in vattnet i min mun så kom nästa bekymmer. Väldigt många av eleverna glömde att skriva ner ordet svälj i sin instruktion vilket resultera i att vattnet rann ur min mun, till elevernas stora förtjusning. Tillsammans fick vi slutligen ihop en text som vi ansåg fungerande bra. Eleverna har tillsammans utan min hjälp fått ihop texten som finns här under.

Eleverna fick efter detta jobba vidare på egen hand där de skulle skriva en instruktion som hjälpte någon att bli bättre på något. Här hjälptes vi åt med en rad olika idéer på vad de kunna skriva om några exempel var; skriva en text, träna på glosor, springa. Vi ska arbeta vidare med våra instruktioner, eleverna ska få läsa varandras och lämna synpunkter på instruktionen som de läst. Därefter får eleverna göra de sista ändringarna i sina texter innan de lämnar in dem.

Att diskutera

• Hur tydlig är du, som pedagog, med dina instruktioner till eleverna?
• Var ligger svårigheterna/utmaningarna med att skriva en instruktion?