Av en händelse mötte jag en kille i ettan när han satt och skulle räkna matte. Jag skulle hämta ett mikroskop i klassrummet och läraren behövde gå iväg för att hämta en bok och bad mig att stanna under tiden. Uppgiften barnen fått var att räkna vidare i sina böcker. En kille räckte upp handen och jag gick fram till honom. Han frågade inget utan tittade bara på mig och pekade ner i boken, sedan tittade han upp på mig igen och väntade.
Det han fastnat på var tal av typen 6-_=4 en bit högre upp i en annan ruta hade han helt korrekt löst 6-2=4 samt 6-4=2. Jag frågade vad det var som gjorde att han nu hade fastnat och han tittade uppgivet på mig och konstaterade att han inte visste. När jag svarade att jag trodde att jag visste såg han mycket förvånad ut. Kunde det vara för att det nu var ett streck i mitten av talet istället för efter likhetstecknet. Det var det. Jag pekade på hur han löst 6-2=4 och 6-4=2 och frågade om han hittade något som var lika och ganska snabbt skrev killen en tvåa i 6-2=4. Han frågade varför jag var där och jag sa som det var om mikroskopet men att jag nu gärna stannade eftersom de räknade matte och jag var så nyfiken på just det. Killen såg nu mycket skeptisk ut. Jag förklarade att jag älskade matte och att jag tyckte att det var roligt och spännande att se hur han gjorde när han lärde sig nya saker i matten. Vid det laget såg det ut som om killen försökte avgöra om jag bara var dum i huvudet eller om jag försökte lura honom. Jag stannade en bra stund till hos killen och när jag gick undrade han om jag skulle komma fler gånger.
Sedan jag lämnade killen har jag funderat mycket på det här med nyfikenheten. I min undervisning är den en stor del. Jag vill att mina elever ska vara nyfikna och jag är själv nyfiken. Jag är ofta lika nyfiken som eleverna när vi ska arbeta. Som yngre lärare drog nyfikenheten nog ofta iväg mig till att direkt hoppa på nya grejer. Idag har jag utvecklat lite mer impulskontroll och jag har lärt mig att använda den som en utvecklingspotential, utan att den får styra min undervisning till att bli ostrukturerad. Ibland möter jag människor som tror att lärare som arbetat tre år bara kan ta fram sin gamla planering från förra gången och börja om igen. De nya eleverna ska ju lära sig samma saker. Det kan väl inte vara så svårt? Biologin har väl inte ändrat sig så mycket på tre år? Jag kan inte arbeta så. Jag skulle tröttna på mig själv och tappa nyfikenheten. Hur skulle då jag kunnat inspirera eleverna till att vara nyfikna då? Jag tycker elever har rätt att få möta nyfikna lärare som älskar sitt jobb.
Nu är det inte så att jag aldrig gör samma saker med en ny klass. Givetvis använder jag arbetsuppgifter igen om de varit framgångsrika. Fördelen med att vara lärare är ju just att det aldrig blir helt likt. Ny klass är nya förutsättningar och nya utmaningar. Jag kan istället bli nyfiken på annat än stoffet. På varför en eleven förstår en förklaring eller varför de inte gör det.
Just nu har min nyfikenhet blivit väckt av en förstelärarkollega. Jag önskar att alla tog möjligheten att besöka kollegor på den egna skola eller andra skolor. Det är en sak att sitta på föreläsningar eller i olika forum delge varandra vad man gör, men det är en helt annan sak att se en kollega “live” med elever. För mig har teknik varit ett ämne jag inte känner mig helt bekväm i. När Lgr 11 kom fick jag inse att jag nog behövde lite mer inspiration i det ämnet. Jag började läsa böcker och på nätet, men det var efter att ha pratat med Hanna Claesson under BETT- mässan som jag blev riktigt nyfiken. Imorgon gör jag mitt andra besök hos Hanna och jag ser verkligen fram emot det. Jag har förberett mig under veckan genom att testa The one hour code på http://code.org/learn.
