Kategoriarkiv: Baraskolan

En F-3-skola i Bara, kommunens näst största ort.

Tjat, tjat och lite tjat till!

Så har halva höstterminen gått och jag har på gott och ont börjat lära känna min etta. En brokig och trevlig klass med 25 elever. Det här med 25 elever går nog bara att konstatera att det är för många i en etta. Inte att man inte hinner med att undervisa för det går om man planerar därefter och forskning visar ju att klasstorleken inte är avgörande för resultatet, men att hinna med individen är svårt. Hur ska man hinna se alla 25 varje dag? Snart får jag plocka fram klasslistan och bocka av att jag pratat med alla mina elever varje dag. Mina tidigare klasser har legat mellan 27 och 18 elever och min erfarenhet har lärt mig att runt 20 är mer rimligt, i alla fall ur perspektivet att ”se” alla. Nu är det dock inte klasstorleken det ska handla om, utan tjat!

Vissa dagar har jag dessa veckor känt mig som den tjatigaste läraren i världen. Med tjat menar jag att säga samma sak om igen och till slut med ett ganska irriterat tonfall. Jag blir så trött på mig själv och undrar om inte mina elever blir det också? Jag vet ju att det inte fungerar, att jag bara borde luta mig tillbaka, följa min plan och ha tålamod. Jag tror lite ligger i att jag med de nya kursplanerna känner en större press att nå resultat och att jag därför snabbt vill nå arbetsro i klassen och få alla mina individer med på banan. Vi (jag i alla fall) pratar ofta om våra små elever som nyfikna och med glittrande ögon. Visst är det så till viss del, men sanningen är ju att vi hos vissa av våra små måste tända glittret för de är inte riktigt där ännu, skolmognad kallas det visst. Nåväl, jag och vi ska dit! Mina elever är indelade i familjegrupper, utifrån Barbro Goldingers tankar, och jag vet ju att om jag bara låter dessa grupper sköta sitt arbete så ökar barnens förmåga till ansvarstagande och att visa hänsyn. Fortsätt läsa Tjat, tjat och lite tjat till!

Problemlösning i matematik blev BFL-smileysar!

Jag precis som många av oss i kommunen arbetar för tillfället med Matematiklyftet. För någon vecka sen diskuterade och läste vi om problemlösning. Även om mycket av det inte var något nytt så är det likväl intressant. Det är ju också svårt. Att skapa problemlösningsuppgifter som faktiskt är problem för alla i en grupp är inte helt lätt. Att göra det fyra veckor in på terminen i en etta är snudd på omöjligt. Med den korta tid vi har haft på oss att kartlägga eleverna kan jag inte påstå att jag hittat allas proximala utvecklingszon. Likväl blev det problemlösning. Vi valde att arbeta med likhetstecknet och likheter. För min egen del arbetade jag in Matematiklyftets uppgift i en hel dag med laborationer kring likhetstecknet. Förutom att arbeta med problemlösning och likhetstecknet ville jag också göra det tydligt för eleverna vad målet med passet var. Jag ville också ha möjlighet att utvärdera vad de lärt sig och att ha en tydlig och sammanfattande diskussion i slutet av passet/dagen. Tidigare har jag använt väggmatriser och kontrollfrågor som några av flera strategier, men kände att mina ”små” ettor inte var riktigt mogna för det. Då kom jag på att jag kunde väva ihop kontrollfrågor med smileysar och så blev det BFL-smileysar. Fortsätt läsa Problemlösning i matematik blev BFL-smileysar!

Pennan, matte och ätpinnar!

Så är man då igång igen. Ny klass, 25 nyfikna 7-åringar, med allt vad det innebär. Vissa stunder önskar man att man likt en bläckfisk hade 8 armar, men kul är det att se lusten att lära som finns hos våra elever. Som vanligt är penngreppet något jag går runt och tittar på och (tyvärr) förfäras över. Det är väl ett tecken på att man börjar bli gammalmodig (eller), men för varje klass jag tagit emot har fler och fler barn haft dåligt penngrepp. Nu är de så många att jag inte längre bara kan stötta några få utan får börja fundera på hur jag ska arbeta i hela klassen med detta. Eller kanske spelar det inte någon roll? Vi använder datorn mer och mer, snart behöver vi väl inte ens skriva in texten här heller. Själv använder jag ju inte pennan särskilt mycket nu för tiden. På många håll väntar man med att öva med pennan och själv har jag integrerat ASL i min läsinlärning – men ändå! Det står i kursplanerna, så jag kan inte välja bort skrivandet för hand och utan ett bra penngrepp vet jag hur kämpigt det blir för vissa av våra elever. Tidigare år har jag tjatat, kämpat, t.o.m. tejpat fast pennor (med föräldrarnas tillåtelse förstås). Jag vet av egen erfarenhet hur svårt det är att få elever att vilja ändra sitt penngrepp – ”det går ju bra såhär” – så nu är frågan. Hur gör jag i år? Fortsätt läsa Pennan, matte och ätpinnar!

Att skriva skönlitterära faktatexter

Även om terminen snart är slut så arbetar vi in i det sista, både jag och mina elever. Jag med att se till att vi hinner med de sista kravnivåerna och eleverna med att visa mig att de förstått. Vi har sista tiden arbetat med forntiden och jag har valt att i min bedömning utgå från elevernas texter. Jag skrev i mitt förra inlägg om ett sätt att arbeta med texter och faktabearbetning som kallas ”Från Det till Du” och som jag hämtat inspiration till utifrån boken ” Entreprenöriell Pedagogik …” av Lundqvist, Hallberg m.fl. Det vi gjort är att vi i klassen samlat fakta med hjälp av läroböcker, filmer, studiebesök och praktiskt arbete. Sedan får eleverna utifrån det de arbetat med praktiskt skriva skönlitterära texter med sig själv i fokus. Har vi t.ex. tillverkat korgar har deras texter handlat om dem själva och deras korg på stenåldern och de har också kunnat använda det de läst, sett och upplevt från filmer, texter och upplevelser. Jag har handlett och uppmuntrat dem att ta med ”allt” de lärt sig. Resultatet har blivit riktigt bra. Det här skrev en av mina elever i sin text som bl.a. handlar om att fiska … Fortsätt läsa Att skriva skönlitterära faktatexter

Motivation del 2

Förra gången skrev jag om tre faktorer/strategier som jag tycker är viktiga för att hjälpa eleverna att bli motiverade.

  1. Använd elevers lek eller vardag till att hitta lärande.
  2. Låt elevernas tankar kring sin vardag spegla det vi vill lära ut.
  3. Låt undervisningen ta in samhället och låt eleverna arbeta med uppgifter inte om utan ur verkliga livet.

De här strategierna är till stor del yttre, så till vida att vi letar utanför skolans ram för att hitta elevernas motivation, vi vänder oss till eleverna och utnyttjar deras vardag och tankevärld för att skapa uppgifter/planering. Detta handlar om att fånga ögonblicket, att se tillfället. Som jag skrev förra gången är det här inte lätt, det tycker i alla fall inte jag. Man lyckas ibland, men inte alltid och många gånger känner jag att det kursplanerna tar upp är svårt att sätta in i dessa tre punkter. Jag har däremot hittat och använt några fler strategier som hjälper till att motivera mina elever.

  1. Skapa en lekfull och kreativ lärsituation. Genom att använda skapande; bild, film, drama, musik, teater, dans osv… skapar vi en lekfull situation som motiverar. Alla gillar att leka, så länge det är på rätt nivå.
  2. Sätt in eleven i det som ska läras. Låt inte eleverna stå utanför och hitta svar om något utan sätt in eleven i uppgiften och låt den (i fantasin) handla om dem själva. Fortsätt läsa Motivation del 2