När jag hörde ordet popcornhjärna första gången tyckte jag först att det lät ganska gulligt. Nu hotar jag min egen dotter när hon sitter med både datorn och mobiltelefonen framför sig samtidigt. “Akta dig så du inte får en popcornhjärna.” Hennes svar är träffande. “Men pappa… Du gör ju likadant”. Det är bara att inse att det ligger något i det hon säger. Är vi alla fångade, stor som liten, i de snabba impulsernas och verklighetsflyktens grepp? Fenomenet och dess negativa konsekvenser har vi förmodligen alla varit medvetna om under lång tid. I skolans värld handlar det om ungdomar som har svårt att koncentrera sig under en längre tid eftersom de är så vana vid att snabbt skifta fokus. Efter att ha läst hjärnforskaren Torkil Klintbergs debattinlägg, Skolan digitaliseras i blindo (Svenska Dagbladet 23.02.2019) funderar jag på om det överhuvudtaget finns någon mening med att försöka nå mina elever i den snabbt växande digitaliserade värld som våra ungdomar befinner sig i. Särskilt inte just nu när vi i media bombarderas av domedagsprofesitilknande debattinlägg och artiklar kring hur skadligt det kan vara för våra ungdomar som utsätter sig för för mycket skärmtid. Forskningen konstaterar riskerna men effekterna vet vi för lite om.
Som om inte frustrationen kring fenomenet är nog så plockar vi in den digitala världen i våra klassrum. Sant att skolan behöver utvecklas så att vi rustar våra ungdomar för vad som komma skall. Men om vi inte vet vad som komma skall och vilka effekter vårt nya digitaliserade undervisningsmaterial har? Om våra elever är så pass utsatta av yttre stimuli så de inte kan koncentrera sig på en uppgift mer än i tio minuter. Vad gör vi då? Ska vi tillbaka till läroböckerna eller Kahoota, Quizletta, Poppletta våra elever mot att nå kunskapsmålen?
Det jag tävlar mot är snabba impulser och omedelbar tillfredsställelse. Jag har redan förlorat om jag tror jag kan vinna den kampen. Jag kan inte motverka den eller omfamna den för att det ska bli som jag vill i mitt klassrum. Jag behöver förstå fenomenet och lära mig hantera det. Det jag däremot kan göra är att välja hur min undervisning genomförs och vilka kunskapskällor jag använder mig av.
Vi har såklart på vår skola digitala läromedel. Det kommer aldrig att gå och backa tillbaka till bokens och stencilernas era. Klintberg menar i sitt debattinlägg att Utvecklingen drivs på av företag som vill sälja datorer eller digitala lösningar, liksom av påbud om digitalisering från Skolverket. Om så är fallet är det inte ännu viktigare att vi lärare har den mest framträdande rollen i våra klassrum? Att vi förstår hur vi ska arbeta med den fakta vi lägger i elevernas händer och inte hoppar på någon annans arbetsmaterial eller metoder fullt ut utan reflektion.
När vi lärare står inför förändring, vilken är konstant i skolans värld, är det en avgörande faktor att känna sig trygg i hur man fungerar i rollen som lärare. Dagens lärare behöver i ännu större grad än tidigare vara en förmedlare av kunskap i klassrummet och inte utsätta eleverna för ett hav av information där risken finns att eleverna drunknar. Undervisningsmaterialet måste vara väl förankrat i relation till lektionsupplägg och varje lärare måste förmedla sin kunskap i enlighet med sin beprövade erfarenhet och undervisningsstil. Det är viktigt att föra diskussioner i kollegiet kring på vilket sätt vi arbetar med våra digitala undervisningsmaterial. Att inte använda någon annans arbetsmetoder. Att inte ta bort det material vi redan använder och som vi vet fungerar. Att vara selektiv, nyfiken och plocka de ideér och gärna bli inspirerad av de team som ligger bakom det digitala läromedlet. Att testa, utvärdera och göra annorlunda. I slutändan är det ju elevens behållning av det vi förmedlar som är det viktiga.
Att diskutera:
- Hur har ni på er skola anammat digitala läromedel?
- Om fenomenet poppcornhjärna nu verkligen finns, hur ser dina lektionsupplägg för att kunna nå eleverna under dina lektioner?
- För ni diskussioner i kollegiet kring hur ni undervisar era digitala läromedel?
