Bedömning, ett komplext uppdrag

I vårt utvecklingsarbete på Aggarpsskolan arbetar vi just nu med att utveckla differentierad undervisning. Som jag skrev i min förra blogg läser vi då boken ”Lektionsdesign – en handbok” av Helena Wallberg. Nu är vi framme på kapitlet som handlar om bedömning. Det är verkligen ett område som är väldigt brett och som kan diskuteras mycket och länge. Det går inte att krympa ner till en blogg men jag vill gärna dela några tankar jag och mina kollegor har och också ge något exempel på hur jag arbetar i det dagliga arbetet.

Efter att ha läst kapitlet om bedömning hade vi vid vår senaste träff i utvecklingsarbetet en ”walk-and-talk” där vi hade olika diskussionsfrågor och påstående med oss på vår promenad. Det blev bra diskussioner och många kollegor kände att de fick nya perspektiv, idéer och tankar. Många önskar t ex att använda våra ämnesträffar för att bl a utforma gemensamma bedömningsuppgifter och få möjligheten att diskutera hur kravnivåerna ska se ut. Träffarna skulle också kunna användas till sambedömning. En stor fördel med sambedömning är att man inte påverkas av vem eleven är. Detta är ju viktigt både för likvärdigheten och rättssäkerheten i våra bedömningar.

Själv tycker jag om Skolverkets bedömningsportal. Där finns prov konstruerade av Skolverket så att man kan känna sig trygg med att det verkligen är kunskapskraven som prövas. Bedömningsanvisningarna ger en också tydliga anvisningar om vilket/vilka kunskapskrav som prövas i de olika uppgifterna. Eftersom det även finns elevexempel kan man få en sambedömning på så sätt att man kan jämföra sina egna elever med eleverna i exemplen. När jag använder skriftliga prov som bedömning är jag noga med att anpassa dem efter elevernas olika behov. De elever som behöver få uppgifterna upplästa sitter tillsammans i en liten grupp och får alla frågor och svarsalternativ upplästa. Finns det elever som behöver hjälp med att skriva ner svaren sitter de enskilt med mig vid ett annat tillfälle. För dessa elever krävs det ofta mycket kraft och tid för att skriva så när de skriver själva blir svaren ofta korta och torftiga trots att de kanske har goda kunskaper. Det kräver dock mycket planering och ett gott samarbete med kollegor för att få tiden till detta att räcka till.

Andra frågor som många diskuterade under promenaden handlar om hur man ska göra med bedömningar under arbetets gång. Hur viktigt är det egentligen? Räcker det inte med ett stort prov som avslutning? Jag tycker att följande stycke från boken säger varför jag tycker det är viktigt med formativ bedömning under arbetets gång, både för mig och eleverna.

Lektionsdesign – en handbok av Helena Wallberg

”Carol Ann Tomlinson (1999) har skrivit många böcker om differentierad undervisning, på engelska differentiated instruction. Hon menar att en nödvändig del av denna undervisning är att kartlägga elevernas kunskaper och behov. Som lärare behöver du därför skapa tillfällen att notera hur eleverna lär sig, vad de kan och hur de resonerar och diskuterar. Den information du samlar på dig om dina elever är sedan en viktig grund för hur du differentierar uppgifter och aktiviteter.” (Lektionsdesign sidan 127)

Diskussionerna handlade då om hur vi använder formativ bedömning och hur viktigt det är att eleverna får visa sina kunskaper på olika sätt. Att endast bedöma ett arbetsområde efter ett stort slutprov är varken likvärdigt, allsidigt eller rättssäkert. Det finns en stor risk med att eleverna inte får flera tillfällen att visa sina kunskaper. I andra kapitlet i LGR 11 står det att läraren ska göra en allsidig bedömning av elevers kunskaper. Helena Wallberg föreslår i boken att man har en ”tabell” med flera olika förslag på hur man kan redovisa sina kunskaper och att eleverna själva får välja ett sätt som passar dem. Det är något som både jag och flera kollegor känner att vi vill prova. När vi pratade om olika sätt att redovisa kunskap fick jag möjlighet att berätta om när jag provade en av övningarna i boken ”Lektionsdesign”.

Övningen heter ”Fiskskålen”. Mina elever i årskurs 5 satt i två ringar, alla med näsan mot mitten. Jag hade förberett frågor och påståenden. Dessa hade jag lagt in i en presentation så att jag kunde visa dem en i taget på tavlan och eleverna själva kunde läsa dem under övningens gång. Eleverna i innersta ringen fick börja att svara på eller kommentera min fråga. De som ville säga något räckte upp handen och jag gav dem ordet. Jag var noga med att alla som räckte upp fick komma till tals eftersom det var en bedömningsuppgift. De som inte ville säga något behövde inte, de kunde bara lyssna. När någon i den yttre ringen ville vara med i diskussionen knackade den en kompis i den inre ringen på axeln och bytte sedan plats med denna kompis. Det var inga problem att behålla fokus på diskussionen, dels eftersom eleverna visste att det var en bedömningssituation men också för att eleverna efter en kort stunds avvaktande blev väldigt aktiva i diskussionen.

Eleverna satt i ring i övningen “Fiskskålen”

De allra flesta ville verkligen vara med i diskussionen och visa vad de kunde. Jag märkte tydligt att de som annars är lite tveksamma fick stöd av att höra vad de andra sa, det blev som ett slags ledtrådar. Inga elever behövde heller sitta nervösa och undra när det skulle bli deras tur. Under tiden som eleverna diskuterade antecknade jag i en klasslista vilka som deltog aktivt. Eleverna visade stor respekt för varandras tankar och väntade på sin tur, jag märkte att ju längre vi höll på desto aktivare blev diskussionen. Det kändes att eleverna tyckte om denna formen av bedömningsuppgift. Dagen efter hade vi skriftligt prov på samma arbetsområde och jag hoppas och tror att eleverna klarade fler uppgifter än vad jag tror att de gjort annars, eftersom vi haft en lärande diskussion där de verkligen var aktiva. Det som var svårt och som jag behöver utveckla var hur jag ska hinna anteckna på vilken nivå elevernas svar var men kanske är det inte det viktigaste i denna övning utan eleverna fick en lärande diskussion där många elever som inte hörs annars vågade prata tack vare det stöd de fick av de övriga. Denna gång blev övningen summativ eftersom den kom i slutet av området men i nästa arbetsområde kommer jag att ha den under arbetets gång så att den blir mer formativ.

En annan diskussion vi hade under vår promenad handlade just om hur vi arbetar med fortlöpande bedömning under lektionerna. Hur blir det rättssäkert, var antecknar man det man hör? Vår gemensamma plattform är alldeles för omfattande och tar för lång tid att fylla i. Alla har förmodligen sina olika sätt att anteckna men vi känner att det är stor risk att många kloka tankar och resonemang från eleverna tappas bort i allt det andra som händer under en lektion.

Som jag skrev i början är bedömning verkligen ett stort område både att diskutera och att arbeta med. Vi kommer nu att fortsätta vårt arbete på min skola utifrån det vi läser och de diskussioner vi har haft.

Frågor att diskutera:

  1. På vilka olika sätt använder du formativ och summativ bedömning?
  2. Hur differentierar du dina bedömningar?
  3. Hur dokumenterar du fortlöpande dina bedömningar?

Referenser:
Wallberg, H. (2019). Lektionsdesign – en handbok. Gothia fortbildning

Share Button
Om författaren

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *