Autismspektrumstörning flyttar in – en vanlig dag i ett vanligt klassrum

Augusti, ny termin, nya elever, nya utmaningar. Ännu ett läsår inleds, precis som vanligt, eller…? Inför denna termin kände jag en viss oro, en viss nervositet, lite som att simma på okänt vatten.  Jag skulle ta emot en ny 6:a i tyska. Inget konstigt med det egentligen, men det var ovanligt många diagnoser i denna grupp, stor spridning, en del gamla konflikter. Framförallt skulle jag få en elev med autismspektrumstörning och som under hela sin skoltid haft en egen assistent.  En ljudkänslig elev som lätt fick utbrott, ofta lämnade klassrummet när det blev för mycket, hade jag fått höra genom överlämning från tidigare stadium. Jag kan ärligt säga att jag var lite nervös.

Jag var väl medveten om vilket fantastiskt jobb assistenten gjort under alla år och att hon nu visste att min nya elev var redo att stå på egna ben, redo för nya utmaningar. Jag var väl medveten om att eleven har fantastiska föräldrar som jobbar stenhårt för att allt ska fungera och som har en underbar inställning till oss i skolan och till sitt barn. Men det fanns ett tvivel i mig gällande mig själv. Skulle jag klara detta, var jag tillräckligt modig och hade jag den kunskap som krävs för att vardagen ska fungera?

Det fanns två vägar att gå – antingen kasta in handduken och bestämma mig för att detta kommer att bli ett bekymmer, eller se allt från den positiva sidan och läsa på, ta hjälp av kollegor, prata med elevens tidigare assistent, men framför allt, ha en öppen dialog med eleven. Jag gillar inte att kasta in handduken!

Jag hade varit i kontakt med eleven tidigare under en sjuveckorsperiod med elevens val, och visste att det gällde att ha struktur och gärna se till att förbereda min nya elev innan lektionerna. I början kändes varje lektion som att balansera på en slak lina, men allt mer började jag slappna av. En dag efter avslutad lektion stannade eleven till framför mig, tittade på mig och sa: ”Du är ta mig tusan en av de trevligaste personer jag har mött”. Där vände balansgången på slak lina till något annat, något större. Jag visste att vi var på väg, att det sättet vi tillsammans jobbar på var något att bygga vidare på.

Varje lektion är förberedd innan eleverna kommer in. Deras saker är utlagda på deras platser och min nya elev har alltid samma plats. Annars är jag för tanken med olika platser för att lära känna alla och för att våga (se min blogg ”Våga att våga”). På tavlan står dagens uppgifter (kortfattat för att det inte ska bli rörigt) och efter att vi hälsat och tagit i hand i dörren, och alla har satt sig på sina platser, går vi igenom vad som ska hända. Samma procedur varje lektion, och det mest fantastiska är att jag ser att alla eleverna i klassrummet utvecklas och växer. Alla tjänar på den tydliga strukturen, inte bara min nya elev.

Nu är vi halvvägs in på vår första termin tillsammans, jag och min nya tyskgrupp, jag och min nya elev. Vi lär känna varandra, vi lär oss vad som fungerar, precis som alltid i nya grupprocesser. Jag och eleven hittar varandra bättre och bättre. Ibland blir det missförstånd, min elev blir jättearg och jag känner mig frustrerad och lite misslyckad. Då backar vi bandet, pratar om vad som hände och kör vidare. Vi börjar inte om, för vi lär oss och vi utvecklas tillsammans. Min nya elev har en fantastisk humor och har börjat få en given och uppskattad plats i gruppen. Vi har kul tillsammans och det blir lättare och lättare att vara spontan innanför ramen för strukturen. Mina farhågor från början av terminen är som bortblåsta. Jag är glad över att jag inte tycker om inkastade handdukar. Jag vet att det inte blir en dans på rosor, men det blir en rolig och lärorik dans för både mig, min nya grupp och min nya elev.

Från djupet av mitt hjärta kan jag bara säga tack till min nya elev. Du är en tillgång i klassrummet och du gör mig till en tydligare och bättre lärare!

 

Att diskutera:

  1. Hur gör du när du står inför en ny utmaning?
  2. Hur jobbar du för att alla ska vara med på tåget?
  3. Hur anpassar du din undervisning efter dina olika grupper?

 

Share Button

5 reaktion på “Autismspektrumstörning flyttar in – en vanlig dag i ett vanligt klassrum”

  1. Hej! Så härligt att höra! Jag har själv en son med autism och jag skulle önska att han fick träffa en lärare med ditt engagemang och inställning. /Cecilia

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *