På min skola har vi börjat arbeta med inkluderande lärmiljöer. I samband med detta har jag bl.a. läst ”Olika är Normen” och även tittat på programmen ”Superungar” på SVT. Det har fått mig att återigen tänka på hur vi bäst möter barn i särskilda behov.
För ca 10 år sedan arbetade vi mycket med lärstilar på skolan. Lärstilar har ju sedan dess, åtminstone hos oss, både fallit lite i glömska och även kommit att ses som ett mindre lyckat alternativ. Jag kan hålla med om att vissa delar av metoderna kring just lärstilar kanske inte är bästa vägen att gå, men när det gäller hur man tänker kring just anpassningar känner jag att det gett mig ett förhållningssätt som underlättar för de elever jag har. Jag tänker att det dels är ganska självklart att skapa förutsättningar för att mina elever oavsett vilka hinder de har ska ges redskap som underlättar för dem, och också att om dessa redskap hjälper några ska de också finnas tillgängliga för alla. Dels för att man inte behöver ha en diagnos för att ha behov, men också för att det blir mindre utpekande om alla har tillgång. Fortsätt läsa Att göra anpassningar för en enskild elev eller för hela klassen?