Senast skrev jag om studiero som en förutsättning för ett gott lärande. Redan där berör jag läsförståelsens vikt, då gällande instruktioner.
Detta läsår satsar vi på Naverlönnskolan på att elevens läsförståelseförmåga ska förbättras med hjälp av lässtrategier. Slutmålet är förstås att våra elever med gott självförtroende, goda betyg och därmed goda kunskaper kommer in på sina gymnasieprogram och senare framgångsrikt tar sin plats i framtidens samhälle.
“Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv.” Alla känner till Astrid Lindgrens så självklara och tankeväckande ord. Att avkräva lärarprofessionen detta mantra är dock inte min intention. För mig handlar det om att många lärare liksom jag, med något djupare innebörd, kan säga: jag älskar mitt jobb. Auran jag bär med mig till varje arbetsdag är en viktig faktor för att lyckas med mitt uppdrag.
Genom åren har jag skrivit om det mesta som driver mig som lärare, från undervisningsmetoder, didaktik och hjärnfunktioner till mer subtila verktyg som röstläge och kroppsspråk. Denna gång ska jag bli mer intuitivt professionell, inspirerad av professor Carol Ann Tomlinson. Fortsätt läsa Skolan: hot eller möjlighet – ångest eller trygghet?
Jag har skrivit om studiero i mina senaste inlägg och det kanske får vara nog nu. Men samtidigt är ju just studiero grundförutsättningen för en hållbar utbildning för eleverna och en hållbar arbetssituation för lärarna. Så här kommer ett inlägg till med samma mål i sikte: studiero.
Jag har just läst boken ”Att äga klassrummet” (Karin Boberg & Anna Sterlinger Ahlring) och glatt stulit rubriken. Vill du veta mer om författarna och boken, kan du lyssna på följande del av ”Pedagogisk Psykologi” på Youtube. I boken, som är lättläst och behändig, delas lärarens mest professionella redskap, nämligen det egna ledarskapet, in i tio olika delar. Alla är vi ledare i våra klassrum, men var ligger våra styrkor och var våra brister. Hela tiden utvecklar och förändrar vi vårt ledarskap efterhand som vi samlar erfarenheter, bygger på våra utbildningar och följer nya rön och resultat. Fortsätt läsa Att äga klassrummet
Just nu handlar mycket om studiero. Överallt poppar den upp till ytan. Bra, för utan den blir det nog ingen vidare kvalité på elevernas utbildningsnivå. Vilken kunskapsnivå innebär ett A idag mot ett MVG eller en gammal 5:a? Jag svarar inte på det, men jag vet att all kunskap förmedlad av skolan byggs från elevens förmåga att anknyta till undervisningen. Mitt inlägg ska handla om läsförståelse, närmare bestämt hur jag lär eleverna att läsa/förstå skriftliga instruktioner.
Min erfarenhet är att jag många gånger efter en genomgång av skriftliga och muntliga instruktioner måste skynda mig till olika elever för att ta om alltihop, ibland mer än en gång. Vad är det eleven inte klarar av? Allt står ju där – klart och tydligt. Fortsätt läsa Läsförståelse och studiero – det ena ger det andra
Didaktik – Ledarskap – Relationer ⇒ Studiero
På agendan för vårt systematiska kvalitetsarbete, SKA, står Studiero som ett prioriterat mål för läsåret. Inget nytt precis, ett viktigt tema på alla skolor alltid. Men det självklara är inte så självklart, utan är tolkningsbart, situationsbetonat och mångfacetterat. I detta inlägg utgår jag från vår profession, alltså lärarens perspektiv.
Skolverkets definition av studiero är:
”att det finns goda förutsättningar för eleverna att koncentrera sig på undervisningen”.
Kan man egentligen åstadkomma studiero för alla? Finns det råd att ge? Finns det verktyg? Finns det en röd tråd?
Ja, det finns det. Varje lärares personlighet är förvisso en stark faktor i dennes profession men det finns ledstjärnor och tips att ge.
På min arbetsplats har vi genom diskussioner, enkäter m.m. utkristalliserat vissa begrepp som ledord för vårt arbete. Jag nämner tre, …så klart:
Jag har tittat igenom mina inlägg och många relaterar till någon form av klassrumsatmosfär som ska kunna bidra till ökad studiero. Så jag behöver inte skriva ett inlägg till. Däremot har jag valt ut tre inlägg som jag kanske kan låta vara ett exempel vardera på trion ”didaktik-ledarskap-relationer” samtidigt som jag binder ihop dem till en enhet, för den ena kan i längden inte isoleras från de andra.
Didaktik:
Nalle Puh säger så här: ”Om man inte vet vart man ska, är det ingen idé att skynda sig. Man vet ändå inte när man kommer fram.”
Jag tror att många av våra ”störiga” elever känner just så. De har – trots genomgång – inte förstått vad de ska göra och känner ingen delaktighet kring situationen de befinner sig i. Eller så tycker de att det verkar för jobbigt att börja ”klättra uppför kunskapens berg”. De kan vara fler än en, så vem ska jag börja hjälpa? Vem ska vänta och vad händer under tiden? Mina tips: skynda långsamt vid genomgången av lektionsinnehållet. Gör den tillsammans, interagerande! Ge något exempel! Sätt upp differentierade små delmål som går att nå under lektionstiden. Och ha alltid med i beräkningen att vissa inte har, vad vi kallar, nödvändigt material med sig.
Om du vill, läs inlägget ”Fungerande rutiner – välbefinnandets profit”.
Ledarskap:
Alla elever, påstår jag, är från början nyfikna på mig som ny lärare. Det gäller att utnyttja denna nyfikenhet. Men det innebär också, att jag måste skapa och bevara en egen vilja att vara ambassadör för just nyfikenhet och intresse. Jag kan bara rekommendera att hela tiden reflektera runt den egna yrkesskickligheten, att inte fastna i Lärarlegitimationens ”nu är jag färdigutbildad-tanken” eller ”orkar inte, har för mycket att göra-varianten”.
En negativ upplevelse kan sänka ens entusiasm, det vet jag, men ledarskapet är en del av vår profession, så jag får kraft av det, reflekterar som sagt, ändrar på nånting.
Om du vill, läs inlägget “Att utveckla lärarskickligheten gör jobbet roligare”
Relationer:
Nu kommer det svåraste. Hur ska man kunna ge tips om skapandet av relationer, om konsten att arbeta fram ömsesidig respekt? Vi är ju alla så olika. Det som fungerar för mig, är kanske en kollega helt främmande inför. Sant! Men det finns grundläggande likheter, som vi människor har gemensamt. Den jag tänker främst på är att vi tenderar att ta situationer personligt och inte sakligt. Tänk bara om jag skulle sitta i personalrummet med en kopp kaffe och någon ivrig, väldigt mycket arbetande kollega går förbi för andra gången, och säger: ”Nämen, sitter du här ännu?” Uuugh, tänker jag, va’…? Det blir personligt direkt, eller hur? (Skojar lite!)
Insikten om skillnaden mellan sak och person har givit mig ett verktyg att möta de eleverna på, som straffar ut sig själva och ofta stör harmonin i klassrummet.
Om du vill, läs inlägget ”Självsaboterande handlingar hos pojkar…”
Att diskutera:
