Att skapa ramar i åk 1

Att ta emot en ny etta är något alldeles speciellt. Den som har provat vet precis vad jag talar om. Den som aldrig provat har ingen aning. Höstterminen i ettan liknar ingenting annat i läraryrket. När jag berättar för vänner i andra yrkesgrupper att jag just nu undervisar i årskurs 1, möts jag ofta av uppfattningen att det skulle vara en lätt uppgift, nästan lite gulligt. Jag har undervisat i alla årskurser från 1 till 6 och jag tvekar inte en sekund när jag säger att höstterminen i årskurs 1 är den svåraste utmaningen som finns, rent pedagogiskt. Men också den roligaste!

Allt är en utmaning: Att göra en extrauppgift till någon som varken kan läsa, skriva eller räkna. Att hålla en genomgång för någon som inte kan sitta still på en stol. Att planera en lektion för någon som inte kan koncentrera sig på en arbetsuppgift längre än några minuter i taget. Att planera en skoldag för någon vars mentala energi är slut kring lunch. Att undervisa elever som inte alls vet vad som förväntas av dem, när de ska lyssna, när de får prata, vad en rimlig ansträngning är, och så vidare. Det krävs mycket träning i början och en mycket, mycket tydlig struktur. Ligger man inte tre steg före, slutar det väldigt lätt i frustration för läraren.

Den här terminen kommer mina bloggtexter att handla om hur jag hanterar det svåra uppdraget att lyckas med lärarjobbet i en etta. I den här första texten kommer jag att koncentrera mig på själva ramarna. Hur jag arbetar för att få gruppen att fungera i klassrummet, hur jag tränar barn i att leva upp till de förväntningar som ställs på dem i ett klassrum. Själva undervisningsinnehållet ber jag att få återkomma till i nästa bloggtext.

Eftersom mycket är nytt för eleverna, tror jag mycket på att jobba in rutiner. För varje gång jag tagit emot en ny etta har den insikten successivt vuxit fram. Som barn är det nog tacksamt att känna igen sig i olika situationer och på så sätt veta vad som förväntas av en: ”Ahh, nu tar läraren fram den där, då brukar vi gå fram och sätta oss på golvet och när han sätter sig på pallen ska jag vara helt tyst”. Ungefär så. Jag strävar efter att varje skoldag ska börja likadant och avslutas likadant. En viss typ av lektion ska helst se likadan ut varje vecka. De här rutinerna och verktygen använder jag mig av för att skapa ordning i tillvaron för en nybliven försteklassare:

Morgonsamling – Detta är eleverna vana vid sedan förskoleklassen och när så mycket annat är nytt kan det vara värt att hålla på en del traditioner, tänker jag. På morgonen står jag i klassrumsdörren och säger god morgon till varje barn. Viktigt att alla känner sig sedda direkt. Därefter samlas vi i ring på golvet och räknar hur många som är här och räknar ut hur många som saknas. Vi ”drar” almanackan, repeterar år, månad och dag och sjunger en morgonsång. Därefter går jag igenom hur dagen kommer att se ut. Mer om det senare. Det kan vara värt att göra en fast placering i ringen, eftersom vissa elever inte fixar att sitta tillsammans. Det blir en alltför stor lockelse att sitta och leka i stället för att lyssna.

bjallranBjällran – Med otränade skolbarn kan det ibland vara svårt att få ordet. Man hamnar lätt i situationer där man står och gormar för att få tyst på allt prat. 7-åringar upplever inte alltid att det där gormandet är riktat till just dem, och fortsätter därför att prata. Det slutar lätt i irritation och ibland i ilska. Ilska är aldrig något positivt i ett klassrum och då kan bjällran vara en lösning. När jag plingar med bjällran betyder det att det är dags för eleverna att stänga munnen, vända blicken framåt och öppna öronen. Läraren vill ha ordet. Det krävs förstås mycket arbete för att få det att fungera. Jag ber eleverna att snacka med varandra ganska högljutt för att därefter tystna så fort jag plingar. Det blir till en rolig lek som jag repeterar flera gånger varje dag i början. Så småningom sitter det, och det är en fröjd att slippa höja rösten.

trafikljusTrafikljuset – På mellanstadiet brukar det inte vara några problem att få lektionerna att se ut ungefär som man tänkt sig. Eleverna har upplevt en rätt ansenlig mängd matematiklektioner, till exempel. Om uppgiften består i att diskutera matematik, förstår de ofta ungefär vilket röstläge som lämpar sig för en sådan diskussion och ska de göra en diagnos eller ett prov vet de att de förväntas göra detta under tystnad. Sådant sitter inte i ryggmärgen hos en 7-åring och därför behöver läraren kommunicera sina förväntningar på eleverna med största tydlighet. Som vanligt fungerar visuellt stöd bra för att ytterligare tydliggöra en instruktion. Om jag sätter den lilla pilen på rött ljus, betyder det att jag förväntar mig att eleven arbetar under fullständig tystnad. Sätter jag den på gult är det tillåtet (och önskvärt) att hjälpa varandra, men det är låg ljudvolym som gäller. Grönt ljus använder jag vid olika typer av samtalsövningar och då går det bra att använda normal samtalston. För att detta ska få effekt är det viktigt att varje gång uppmärksamma eleverna på vad som gäller: ”Nu sätter jag den på gult, så det går bra att viska om ni ska hjälpa varandra”. Har du väl infört trafikljuset måste du också se till att eleverna följer dina direktiv och det kan innebära rätt mycket jobb. Men om du inte orkar med det jobbet är allt bortkastat. Om eleverna märker att det går bra att småprata lite även om trafikljuset visar rött, kan du lika gärna plocka ner det igen.

dagkortDagkorten – En skoldag kan nog te sig omtumlande för många barn. Med dagkortens hjälp kan den kanske bli mer begriplig. I slutet av morgonsamlingen går jag alltid igenom hur dagen kommer att se ut och vad eleverna har framför sig. Här har jag tillverkat kort med både text och bild som talar om vilka moment vi kommer att ägna oss åt idag. Jag försöker snäva in dem så mycket det går. Att bara skriva ”svenska” på ett kort hade nog inte hjälpt eleverna så värst mycket. I stället försöker jag precisera vad vi ska göra. På ett kort står det ”Högläsning”, på ett annat ”Språklekar”, på ett tredje ”Veckans bokstav”, på ett fjärde ”Skrivning”, osv. Här kan eleverna under dagens lopp kolla av vad som väntar dem. De ser när det är dags att äta, hur mycket som återstår av dagen och vad som ska hända när de kommer in från rasten. Det är ett sätt att förbereda eleverna och detta är av olika stor betydelse för olika människor. För en del kan det vara helt avgörande. Precis som med trafikljuset räcker det inte med att bara sätta upp korten på tavlan, utan jag måste återkomma till dem under dagens lopp för att eleverna ska skaffa sig vanan att utnyttja dem.
Här gäller det också att planera dagarna utifrån elevernas perspektiv. En dag behöver vara varierad, erbjuda en balans mellan ”lyssningstunga”, ”arbetstunga” och lite lättsammare moment, innehålla små pauser vid strategiska tidpunkter och hänga ihop någorlunda.


Tydliga instruktioner

Har du inte arbetat i årskurs 1, tror jag inte att du förstår vidden av vad jag menar med tydliga instruktioner. Skulle jag nöja mig med att t.ex. efter en genomgång bara säga: ”Så där ja, nu ska ni få träna på det här i era matteböcker…” så hade jag inte hunnit längre än så förrän rummet hade varit fullt av barn som sprang kors och tvärs för att hämta sina böcker. Därför har jag bestämt ett signalord: ”Pling”. Så länge jag inte har sagt ”Pling”, är instruktionen inte slut och då får ingen resa sig. När jag förklarat färdigt och det är dags att hämta material, etc, säger jag ”Pling”. Innan dess gäller det dock att vara övertydlig. Vill jag att eleverna ska hämta ett papper med uppgifter som ligger längst bak i klassrummet, går jag själv dit och tar ett papper och håller upp så att eleverna ser exakt var det ligger och hur det ser ut. Ska de använda en sax, duger det inte att säga: ”Sedan tar du saxen och…”, utan då får jag vackert gå bort till korgen med saxar och upp en sax samtidigt som jag ger instruktionen. Hela tiden visuellt stöd. Vill jag att eleverna ska arbeta med en viss sida i t.ex. matteboken, gör vi första uppgiften tillsammans så att alla förstår hur det ska göras. Att bara prata väger lätt, att visa och göra desto tyngre.

 

Avslutning

När det är dags att sluta för dagen, alla har plockat undan och satt upp sin stol, samlas vi i stående ring framme vid tavlan. Då summerar jag dagen och vad vi lärt oss. Så småningom tänker jag låta eleverna reflektera över vad de lärt sig i smågrupper, men nu i början modellerar jag. Ibland gör jag det i form av frågor: ”Vad heter tecknet som visar att en mening är slut?”, ”Är elefanten ett rovdjur?”, och så får eleverna ropa svaret. Det ger en känsla av gemenskap och glädje, men det riktar också fokus mot själva syftet med skolan: lärandet.  Därefter sjunger vi avslutningssången, och så låter jag några elever i taget gå ut, så att det inte blir kaos och trängsel när de ska ut.

 

Ett misstag att lära av

Det har gått snabbt att få arbetsro i en ganska livlig och spretig grupp. Hur livlig och spretig den är, visar sig när man tar bort alla dessa stödstrukturer. Eftersom elevernas ork ibland tryter på eftermiddagarna, hade jag en måndag en tanke om att eftermiddagspasset skulle användas till att reptera förmiddagens lärdomar på ett lekfullt sätt. Sagt och gjort, jag och fritidspedagogen tog med oss gruppen ner till parken för att leka språk- och matematiklekar där. Det blev verkligen pannkaka av alltihop. Eleverna fixade plötsligt inte alls att lyssna på mina instruktioner, att samlas och sitta still, att rikta sitt fokus dit jag hade tänkt. Det var en enda röra och jag blev mer än lovligt frustrerad. Efter att jag skällt på dem och till slut gått tillbaka till skolan, insåg jag mitt misstag. Att plötsligt rycka bort allt som hjälpt dem att skapa ordning i skoltillvaron, gjorde dem chanslösa. Ny arena, nytt innehåll och nya regler, det blev för mycket. Dessutom hade jag inte förberett dem och styrt in deras förväntningar på hur jag hade tänkt mig arbetspasset. Jag hade bara sagt att vi skulle till parken och leka lekar. De såg kanske framför sig hur de sprang runt och lekte fritt på lekplatsen? Jag borde ha förklarat att det var mina lekar som alla förväntades delta i, att jag ville att vi skulle samlas sittande i ring mellan varje lek, och kanske också satt eleverna i ring i klassrummet innan vi gick och sagt: ”Så här ska vi sitta när vi kommer till parken och då är det viktigt att ni lyssnar lika noggrant som ni gör nu, så att ni vet vad ni ska göra”.

När vi i fortsättningen ska plocka bort stödstrukturerna, ska vi göra det med försiktighet, en bit i taget.

 

 

Att diskutera

  1. Vilka rutiner använder du dig av i ditt klassrum och hur hjälper dessa dina elever?
  2. Vad skulle du kunna göra för att ytterligare tydliggöra dina förväntningar på eleverna?
Share Button
Om författaren

8 reaktioner på ”Att skapa ramar i åk 1”

  1. Härligt! Jag tror också på att ha strukturer som gör att barnen känner igen sig och kan lägga energi på innehållet snarare än formen. Med tiden kan formerna bli allt mer varierade.

    På min skola finns en tanke om att eleverna inte ska ingå i klasser/klassrum och ha en lärare, utan grupper och lärare ska variera mellan lektionerna. Jag tror att det här är dåligt för arbetsron och att barnen måste lägga för mycket fokus på vem -var – när – hur etc och det lilla som blir kvar kan läggas på lärandemålen. Vad tror du?

    1. Jag tror att barnens förmåga att anpassa sig till olika vuxna, olika rum och olika grupper växer med åren. De första skolåren tror jag att man vinner mycket på att ha en klass, en lärare och ett rum (eller så nära man nu kan komma). Jag tror att detta förkortar startsträckan avsevärt och gör att man snabbare kan flytta fokus från ramar till undervisningsinnehåll. Det borde gynna såväl kunskapsutvecklingen som tryggheten. När barnen sedan blir mera skolvana, tror jag säkert att det kan finnas vinster med den modell du beskriver.

  2. Jag arbetar väldigt mycket med att skapa förutsättningar för lärande, arbetsro och bra klassrumsklimat. Det är viktigt med tydlig struktur, tydlig info, bildstöd, sång och rörelse, klassrumskoder.
    Hur man går in och ut i klassrummet är en sak som man kan göra mycket åt. Det finns många bra och roliga sätt att göra det på.
    En bra kombination av struktur och variation är viktig. Många tror att år 1 är lätt
    Men det är nog det svåraste. Och roligast!

    1. Du skriver att man kan ta sig in på olika vis, hur tänker du då? Har du något du vill dela med dig av?
      Vänligen Christine

  3. Uppskattar när ni som redan är färdiga lärare delar med er av era erfarenhet och tips om gott ledarskap samt tips på material och böcker, det är precis så jag hoppas det kommer vara. Varmt tack för dessa fina tips:) Kommer bära med mig dessa i mitt blivande yrke som Åk F-3 lärare VT2020.

  4. Tack för de här raderna. Jag ska ta emot min första etta till hösten efter att under många år arbetat både på mellanstadiet och fritids.

Lämna ett svar till Christine Andersson Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *