Att låta eleverna möta människan bakom nyhetsrubriker och statistik

 

Jamal och Abdu
Jamal och Abdu

“När du berättade hur du tappade din brors hand i kaoset på tågstationen och att du troligen aldrig fått se honom igen om du inte varit snabb att hoppa av tåget, tänkte jag på min syster och fick en klump  i magen”


“Det var starkt av dig att prata inför oss och jag förstod att det var en stor dag för dig eftersom du aldrig skulle kunna göra det i ditt hemland”
.

Detta skrev två av mina elever till Abdu från Syrien och Zakia från Afghanistan efter att de och några andra från Yddingestrands asylboende besökt oss på Spångholmsskolan och berättat om sin resa till Sverige.

Värdet av att låta eleverna ta del av det som sker i deras omedelbara närhet och träffa människor med helt andra livsöden och erfarenheter blev än en gång tydligt för mig.

Under våren har mina elever i åk 7 arbetat med migration. Ett mål med arbetsområdet var att skapa en förståelse för varför människor lämnar sina hemländer idag och hur det kan vara att komma till Sverige.  Jag hade planerat att eleverna skulle få möta människor som lämnat sina hemländer genom en serie som finns UR.se. Detta är bra filmer som jag verkligen rekommenderar men de kan inte konkurrera med att  eleverna får träffa människor och höra deras berättelser ansikte mot ansikte något som mina elever fick uppleva.

Vi blev kontaktade av Anna Nesic som arbetar som koordinator på Yddingestrands asylboende. Hon är en sann eldsjäl som brinner och jobbar hårt för att göra vardagen hanterbar och meningsfull för de boende. Under vintern/våren har hon tillsammans med Zakia, Haia, Uday, Abdo och Jamal arbetat fram en föreläsning där varje person berättar sin historia om resan till Sverige. Projektet syftar till att öka de asylsökandes självkänsla och självständighet samt arbeta för integration. När Anna kontaktade oss var de redo att berätta sina historier.  “Är ni intresserade av att vi kommer till er?” Jag och eleverna nappade direkt.  

Vi var de första i kommunen som fick ta del av denna föreläsning och vad jag har förstått också en av få skolklasser i Sverige som varit med om något liknande, hittills.

Utifrån sina förkunskaper om migration, situationen i Syrien och Afghanistan (föreläsarna kommer från dessa länder) samt asylprocessen förberedde eleverna frågor de ville ha svar på. Frågorna omfattade allt från själva flykten till hur besökarna blev och blir bemötta i Sverige och vad de tycker om Sverige, svenskarna och svensk mat.

De berättelser vi fick höra grep tag i oss alla på något sätt vilket  framförallt blev tydligt när eleverna efter besöket fick uttrycka tankar, känslor och åsikter om det de hört föreläsarna berätta. Eleverna skrev små kort och tanken var att jag skulle skicka korten till våra besökare men några elever tänkte annorlunda; “ Kan vi inte åka dit och lämna korten?” “Jo…., det kan vi väl…”, sa jag utan att veta om det är något man kan, d v s besöka ett asylboende med skolelever. Det kan man.

Någon vecka senare var jag och några elever på studiebesök på Yddingestrand. Vi fick se hur de bor och hur de boende på olika sätt får dagarna att gå när de väntar på besked från Migrationsverket. Vi överlämnade korten som lästes med stor glädje och stolthet. Läsningen blev även en lektion i svenska.

Zakia
Zakia

Mötet mellan mina elever/mig och de boende  på Yddingestrand har inneburit ett par viktiga saker som jag särskilt vill lyfta fram. Mina elever har fått träffa individer som berättade sin historia om hur det är att fly från sitt hemland  och leva i Sverige i väntan och vånda. Eleverna har fått ansikten och namn på individer som göms bakom tidningsrubriker och statistik. Det blev tydligt att de personliga berättelserna berörde eleverna och fick dem att koppla det flyktingarna varit med om och känner till sig själv och sitt eget liv.  Våra föreläsare lyckades ”komma in under skinnet” på eleverna och fick dem att både tänka och känna.  Detta menar jag är grunden i att motarbeta främlingsfientlighet och tanken om “vi och dem ”. 

Att vissa elever dessutom fick se hur livet på ett flyktingboende kan vara tror jag är viktigt för att verkligen förstå att det är tufft att komma till Sverige och att man verkligen börjar om från noll.

Jag har också förstått att mötet var oerhört viktigt för Zakia, Haia, Uday, Abdo och Jamal, våra föreläsare. Att bli sedd, lyssnad på och få känna att man har en uppgift och ett värde blev för dessa personer oerhört viktigt och gav dem säkert mersmak att fortsätta sitt projekt på andra skolor eller i andra verksamheter. 

Uday
Uday

Jag umgås just nu med många tankar om hur vi som skola ytterligare kan jobba för att bli bättre på integration. Både när det gäller våra nyanlända elever på skolan men också hur vi som skola kan arbeta tillsammans med olika verksamheter och bli en kugge och ett verktyg i integrationsprocessen.  I skolvärlden talar vi mycket om att elevernas olika arbeten ska ha verkliga mottagare för att på så sätt öka motivationen hos eleverna, kanske kan valda delar av det våra elever producerar hitta sina mottagare bland nyanlända?  Snacka om integration!!

I länken här kan ni läsa om föreläsningen på Spångholmsskolan som även dokumenterades av Sydsvenskan.

Att diskutera:

  1. Vilka möjligheter ger ni era elever att leva sig in i och försöka förstå andra människors situation?
  2. På vilka olika sätt låter ni eleverna på er skola möta människor med olika livsöden och erfarenheter?
  3. På vilka olika sätt  samarbetar ni på er skola med  andra verksamheter för att öka elevernas förståelse för olika delar av samhället?
  4. Vilka möjligheter ser ni med att  låta valda delar av era elevers olika arbeten bli en del av integrationsprocessen?
Share Button

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *