Så har det gått ca två månader sen utvecklingssamtalen och elevernas IUP har som fysisk företeelse fallit i glömska, i alla fall hos eleverna. Ska man diskutera deras IUP med dem, får man börja med att visa papperet och säga ”minns du den här?” Mina elever är 7-8 år gamla, har sett sin IUP en gång och jag måste erkänna att jag nog inte fick alla mina elever att till fullo förstå innebörden och syftet med detta papper. Nu är ju egentligen inte själva papperet intressant, det är innehållet i det som är viktigt. Ändå är detta ett problem jag brottats med sedan jag började skriva IUP för ett antal år sedan – hur håller man innehållet i en IUP levande?
För ett antal år sedan gavs det ut ett häfte om IUP, skrivet och sammanställt av Helena Moreau och Steve Wretman. I inledningen till detta listades ett antal förmågor som eleverna ska utveckla;
- Förmåga att tolka och analysera.
- Kommunikativ förmåga
- Förmåga att identifiera och lösa problem
- osv…
Dessa förmågor var direkt följda av citatet ”Utvecklingssamtal och IUP ska fokusera på hur eleverna inom olika ämnen utvecklar dessa centrala förmågor”. Idag är dessa centrala förmågor inskrivna i syftestexterna, men problemet är detsamma. Jag arbetar med elever mellan 6 och 10 år och förväntas få dessa medvetna om hur man utvecklar en förmåga som ” Genom undervisningen i ämnet matematik ska eleverna sammanfattningsvis ges förutsättningar att utveckla sin förmåga att använda och analysera matematiska begrepp och samband mellan begrepp.” Att för mig som pedagog bedöma denna förmåga är svårt nog, men att göra mina elever medvetna att detta är något annat. Vi har diskuterat detta ganska mycket kollegor i mellan och för egen del har jag fokuserat på att förbereda eleverna för att succesivt ta ansvar för sitt lärande och förstå hur de kan detta snarare än att utgå ifrån övergripande kvaliteter såsom de beskrivs i läroplanens syftestexter. Detta har blivit enklare sen vi började arbeta utifrån BFL och forskare som t.ex. Dylan Williams har klargjort en hel del. Min tanke har varit att vi måste bort från ”görakulturen” och in i ”lärakulturen”. En av mina tidigare kollegor, numera rektor, gav sina elever ett bra tips. Han fick dem att gå hem till sina föräldrar och uppmuntra dem att inte ställa frågan ”Vad har du gjort i skolan idag” utan istället fråga ”Vad har du lärt i skolan idag?”. För visst är det så att vi ofta möter detta med elever som frågar ”Vad ska vi göra idag?”. När det gäller så unga elever som dem jag undervisar så är det väldigt mycket göra utan att fundera på vad det är man ska lära. En annan del av att arbeta med unga elever är att de lätt tröttnar. Inte nödvändigtvis på det vi arbetar med, utan helt enkelt tröttnar. Speciellt elever som har lite svårt tröttnar snabbt och extra snabbt tröttnar de om de inte ser målet vi arbetar med som nåbart. För en sjuåring som inte riktigt klarar subtraktion kan bara detta mål kännas som otroligt avlägset. Då måste vi bryta ner målet att lära subtraktion till delmål som alla möjliga att nå på kanske någon timmes arbete. För er som läst mina tidigare bloggar kan jag tillägga att detta är den största anledingen till att jag är så förtjust i matriser. Om eleverna kan se det de behöver lära som nåbart och möjligt ökar ju motivationen och här underlättar matriser. Nåväl, nu ska det inte handla om matriser utan IUP och dessa två kriterier har jag som utgångspunkt för arbetet – bort med ”görakulturen” och presentera nåbara mål.
När vi satte igång med matriser var vi ett par kollegor som diskuterade detta med levande IUP ganska mycket. Ett av våra första försök innebar att vi klistrade upp elevernas IUP i deras pärm, När detta inte fungerade klistrade vi upp enstaka mål på deras bänkar. Det här var äldre elever, 11-13 år, men jag tror inte det tog mer än två dagar innan de slutade se vad som stod på lapparna de hade 40 cm framför sig. Alltså är det vårt jobb som pedagoger att hålla målen levande, i alla fall tills eleverna är mogna nog att klara det själv. Efter lapparna som inte fungerade diskuterade vi vidare och bestämde oss för att prova två olika metoder. Jag började använda det jag kallar målpärmen. Jag satte helt enkelt in elevernas IUP i en pärm och planerade in tid för diskussioner med mina elever. Vi hade lässtund varje morgon och under tiden eleverna läste träffade jag några elever varje dag för att diskutera deras IUP med dem. Vi diskuterade deras mål, hur de kunde bryta ner dem och vad de borde arbeta speciellt med den närmaste veckan eller veckorna. Jag förberedde också material att arbeta med i de fall det behövdes. När vi så träffades nästa gång diskuterade vi hur det gått. Jag gav också feedback, inte sådan man ger under en lektion, utan mer inriktad på hur de arbetat, tagit ansvar osv… I vissa fall gjorde jag också diagnoser som de kunde arbeta med inför ett samtal. Allt detta gav ganska bra resultat.
Om vi utgår ifrån Dylan Williams 5 nyckelstrategier, kan man se att målpärmen tangerar 4 av dem. Eleverna skapar förstående för lärmål och kriterier för framsteg. De får belägg för sina prestationer och ser att de lär. Jag får möjlighet till feedback på mer än ett plan och på sikt blir eleverna aktiverade till att äga sitt eget lärande. Nackdelen med målpärmen är att det tar mycket undervisningstid. Har man många elever eller det är mycket annat på gång i ens undervisning kan det bli upp till tre veckor mellan samtalen. Dessutom kräver det att klassen är självgående under tiden du har dina samtal, vilket inte är helt lätt om man t.ex. undervisar i en år 1. En av mina kollegor valde en annan väg som hon kallade målboken. Eftersom jag denna termin har en stor etta, tänkte jag att jag skulle prova hennes variant. Enkelt utryckt är det en liten anteckningsbok där jag klistrar eller skriver in elevernas mål från IUP. Jag har valt att börja med ett mål i taget och delar precis som innan ut material där det passar. Eleven har boken och materialet som hör till i sin låda och antingen arbetar man med den när det blir tid över eller så lägger jag in tid så alla arbetar med sin målbok. Med jämna mellanrum får så eleverna utvärdera och skriva i sin målbok hur långt de tycker de har nått mot sina mål. Jag skriver tillbaka och lägger även i diagnoser för att se om de nått fram. Fram till nu har en del tid fått ägnats åt att lära eleverna utvärdera och att påminna dem om varför de arbetar med detta material. Tanken är ju att de på sikt ska kunna utvärdera sina mål helt självständigt, arbeta mot flera mål samtidigt och också kunna sätta upp nya mål.
Än så länge är det svårt att säga vilken av metoderna som jag tycker fungerar bäst. Målboken känns lättare att börja med tidigt (redan i ettan), den kräver inte lika mycket undervisningstid eller en självgående klass. Jag upplever dock att det inte är lika lätt att ha överblick över hur långt eleverna nått (kanske för att klassen är större) och det blir inte lika lätt att ge konstruktiv feedback. Man är begränsad till att skriva och att skriva ganska kort. Eleverna har ju heller inte kommit så långt i sin skrivutveckling och det är också ett hinder. Nu finns det ju många fler tillfällen att ge t.ex feedback och vad det gäller nyckelstrategierna så är målbok/pärm bara ett av många redskap att använda, dock saknar jag samtalen med eleverna där man fick möjlighet att gå mer på djupet än vad som nu är möjligt. Jag tror också att detta att få ensamtid med en vuxen motiverar eleverna mer. Jag får se vad arbetet framöver ger och vilken metod jag landar i för att för mig har målpärm/bok blivit ett användbart redskap för att hålla en IUP levande.
Till sist några frågeställningar:
- Vilka andra sätt att hålla en IUP levande använder du?
- Blir det lättare att hålla en IUP levande ju äldre eleverna är eller gör det faktum att antal mål och lärare ökar det hela svårare?
- Tanken är att en IUP ska bygga på att utveckla de förmågor som beskrivs i syftestexterna, men i vilken utsträckning är det möjligt med yngre elever?
6 reaktioner på ”Att hålla en IUP levande…”