Att göra den enskilda läsningen gemensam

Enskild läsningDe flesta svensklärare är nog medvetna om de problem som är förknippade med så kallad tyst läsning, eller enskild läsning: Det är svårt att skapa gemensamma diskussioner kring innehållet i det lästa, det är svårt att få eleverna att gå på djupet i sina reflektioner kring det lästa, det är inte alltid lätt att veta om eleverna över huvud taget läst eller om de bara bläddrat och tänkt på annat, och det är nästan omöjligt att göra bra, systematiska bedömningar eller följa elevernas läsutveckling på det här sättet. Bedömningsbiten kan vi lägga åt sidan ett tag, men övriga svårigheter har jag åtminstone delvis kommit runt tack vare en modell som jag provat mig fram till.

Då och då hör och läser jag om lärare och debattörer som gillar att ställa högläsning och tyst läsning mot varandra. Som om det ena skulle utesluta det andra. Självfallet behövs båda. Det fina med olika typer av gemensam läsning är naturligtvis att det erbjuder mig som lärare möjligheter att skapa gemensamma diskussioner där jag kan utmana elevernas tänkande, kontrollera deras förståelse, tränga in mellan och bakom raderna och ge eleverna möjlighet att lyssna på och ifrågasätta varandras tolkningar och reflektioner. Det är detta som skapar och utvecklar läsförståelse och detta är svårt att åstadkomma vid enskild läsning.

Argumenten för att ge eleverna lektionstid till att läsa tyst och enskilt är dock starka:

  • De tränar sin avkodningsförmåga och sitt läsflyt.
  • Det är vanskligt att överlåta lästräningen till hemmen.
  • När eleverna får välja böcker själv, ökar möjligheten att finna läslust och läsintresse.

Att bara säga till eleverna: ”Nu är det dags att läsa tyst. Var så goda!” fick det dock att börja krypa i kroppen på mig efter ett tag. Oron infann sig: Vet jag att alla läser? Vet jag om de förstår vad de läser? Vet jag om de reflekterar över sin läsning? Vet jag om de upplever det meningsfullt att läsa?

Det finns förstås sätt att efterbehandla läsningen. Jag skulle gissa att bokrecensioner är det vanligaste. Bristerna är dock många: Eleverna tröttnar efter ett tag, de lär sig hur man ska undvika att skriva recensioner (läser aldrig ut några böcker), de skriver av baksidan, de reflekterar inte över innehållet utan återger det bara. Nej, bokrecensioner har jag skrotat som löpande metod.

Ett tag försökte jag få till gemensamma samtal genom att ställa generella frågor till eleverna efter läsningen: ”Hur många har läst något spännande idag? Berätta!” eller ”Hur många har läst något humoristiskt idag? Berätta!” eller ”Hur många har läst om något blått/grönt/stort/litet/övernaturligt idag? Berätta!” eller ”Nämn ett personlighetsdrag hos din huvudperson!”. Tyvärr upplevde jag efter ett tag att eleverna hittade strategier för att undvika även dessa frågor. Det var bara att strunta i att räcka upp handen, eller att hitta på något blått/stort/övernaturligt.

Då införde jag loggbok efter varje lästillfälle. På så sätt kunde jag kontrollera att eleverna verkligen läste och ge lite skriftliga kommentarer. Eleverna visste också att de skulle tvingas skriva något om vad de läst varje gång, vilket gjorde dem mer uppmärksamma på innehållet. Ibland lät jag bara eleverna bara återge vad de läst, ibland fick de skriva ett personporträtt, ibland sätta in sig själv i handlingen och skriva dagbok, osv. Det var dock inte förrän jag kom på idén att låta eleverna sammanfatta vad de läst med tre ord, som det tog skruv. Det kanske inte låter som världens mest utvecklande uppgift, men det ledde fram till en modell som både eleverna och jag var nöjda med. Så här fungerar den:

Jag inleder med lite kort prat om läsning. Vad jag läste igår innan jag gick och lade mig, ett bra läsminne eller så låter jag en elev berätta om boken han eller hon läser just nu. Därefter är det tyst läsning för alla i ca 15 minuter. När jag bett alla hitta ett bra ställe att avsluta på, skriver alla ner tre ord som sammanfattar vad de läst (här har jag experimenterat med att t.ex. införa en gräns på max ett substantiv, för att utmana deras tänkande). Därefter drar jag en namnsticka och så får den eleven delge alla sina tre ord. Jag skriver dem på tavlan och därefter börjar detektivarbetet. Jag drar en ny sticka och så får nästa elev fundera högt kring vad den förra eleven kan ha läst för något, vad det kan ha handlat om. Detta ger mig möjlighet att iscensätta bra litteraturdiskussioner: ”Tror du att han/hon läst en skönlitterär bok eller en faktabok? Vad är det i de här orden som får dig att tro det?”, ”Vad kan det här ha handlat om?”, ”Vad ger de här tre orden dig för tankar?”, ”Vilken litterär genre tror du det här handlar om? Vad får dig att tro det?”. Ny sticka för varje fråga och när sisådär 4-5 elever varit aktiva, låter jag läsaren verifiera eller falsifiera deras gissningar och teorier och sedan är det dags för nästa läsare att delge oss andra sina tre ord. Det här har lett fram till överraskande goda diskussioner kring läsning, dramaturgi, röd tråd, beskrivande kontra berättande, upplevelse av läsning, läsförståelsestrategier, med mera. Det ger också mig som lärare goda möjligheter att modellera.

Att det utvecklar elevernas läsning är jag helt övertygad om, inte minst för att de inspirerar varandra. Att det ökar deras läsintresse är jag också säker på. Vem vill vara den som inte har något att komma med, när alla andra verkar ha så roligt?

Share Button
Om författaren

17 reaktioner på ”Att göra den enskilda läsningen gemensam”

  1. Tack för att du delar med dig av dina fina tips! Jag tror inte heller att tyst läsning ska ställas mot högläsning. Jag tycker att du verkar ha hittat en bra modell för att arbeta med tyst läsning.

  2. Åh, det här var verkligen ett roligt och användbart tips, som jag absolut vill testa! I vilken årskurs jobbar du så? Själv arbetar jag med bokprat en gång i veckan, där eleverna själva får anmäla sig att ta upp ngt stycke ur boken som de läst under veckan. Det brukar bli konkurrens om tid för inlägg i klassen- de allra flesta vill gärna läsa ett stycke ur sin bok och sedan berätta vad som gjorde att just denna text har berört dem. Under samtalet är det klasskamraterna som ställer frågor, och ofta drar paralleller till egna läserfarenheter eller livserfarenheter. Det fina med den här modellen är att elevernas läslust smittar av sig och även de mest avogt inställda får till slut upp ett intresse. Den här modellen har fungerat utmärkt i alla mellanstadieklasser jag undervisat i, det viktiga är att i initialskedet fånga eleverna genom att demonstrera egna läsupplevelser på ett personligt och ärligt sätt. Efter det ligger ett lustfyllt och mycket elevengagerat/-ande arbete framför en…

  3. Pingback: SV | Pearltrees

Lämna ett svar till Jennie Walker Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *