Arbetsområdet som gick fel

Till skillnad från mycket annat bloggande där framgångar i undervisningen beskrivs vill jag nu berätta om motsatsen. Ett arbetsområde där det gick ordentligt fel och där själva grundbulten och kärnan i arbetsområdet fallerade. I efterhand kan jag vara kritisk men i den stund elevuppgiften presenterades kände mig nöjd både över upplägget och hur eleverna skulle kunna ta sig an görandet!

foto: Bengt Christensson

I så 7 har vi i slöjden ett arbetsområde som i sin helhet bygger på återbruk. Eleverna plockar med sig material hemifrån som är på väg att kastas. Detta material bearbetas sedan för att till slut bilda nya föremål. Helen (textilläraren) och jag värnar verkligen om detta arbetsområde.  Även om inte läroplanen hade styrt oss hit hade vi ändå haft återbrukstema med eleverna. I takt med att larmrapporterna avseende vår miljö duggar allt tätare känns det som en självklarhet att låta eleverna få ett tänk som bygger på resurshushållning. Därför inbjuder vi eleverna till att blanda in en liten gnutta av återbruk i alla årskurser i sitt slöjdande.

Som ett led i detta fick jag idén när jag stod i begrepp att kasta ett antal uttjänta nycklar på hemmaplan. Obrukbara nycklar är någonting som kanske finns i de flesta hem, och kanske skulle det gå att använda som byggmaterial på slöjden. Sagt och gjort! Jag plockade med mig nycklarna till slöjdsalen och kom snart på idéen att de kunde utgöra krokar i en hängare. Eftersom jag inte i detalj vet vilka metaller en nyckel består av fick jag pröva mig fram så de gick att böja. Detta eftersom jag kände osäkerhet över just det

Så här kunde det ha sett ut........
foto: Bengt Christensson

momentet. Med hjälp av gasol som värmekälla formades nycklarna utan problem till fina krokar.  Vad man skulle kunna hänga där tyckte jag att det kunde vara upp till eleven själv att bestämma. Men i mitt huvud tänkte jag allt från hundkoppel och kläder till halsband och nyckelknippor. Bakstycket av trä med plåtdekor går jag inte närmre in på, jag skruvade helt sonika fast mina nycklar på bakstycket. Klart!

 

Utan att presentera arbetsområdet bad jag eleverna ett par veckor i förväg att ta med sig överskottsnycklar hemifrån. Så gjordes och de elever som inte kunde fixa det fick nycklar av de klasskamrater som tog med ett överskott av nycklar.

foto: Bengt Christensson

När dagen för att introducera arbetet var inne hade jag en förväntan på hur de skulle ta emot uppgiften. Responsen uteblev inte – De nappade på kroken och kastade sig entusiastiskt ut i arbetet.  Olika typer av nycklar byttes, skisser och ritningar gjordes, och sen började den praktiska delen. Och där började också problemen.  Fastän jag hade provböjt tre nycklar under uppvärmning och en fjärde nyckel under genomgång, så bröts nyckel efter nyckel när eleverna skulle böja. Vi provade med olika värmekällor, vi provade med olika gradtal på uppvärmningen men de flesta nycklarna bröts ändå.

Jag stod nu i en situation där jag såg att uppgiften omöjligtvis gick att genomföra som tänkt. Jag urskuldade mig gentemot eleverna att jag faktiskt hade provat noggrant innan och att det då hade fungerat. Detta var en klen tröst när det låg brutna nyckelfragment på var och varannan hyvelbänk.

När en av grundtankarna var återbruk kändes det som en omöjlighet att kasta uttaget och påbörjat material i form av utsågade bakstycken och utklippta plåtdekorationer. Det fanns ingen återvändo – uppgiften skulle fullföljas men nu i annan skepnad. Istället fick eleverna kapa av och smida till vars ett par krokar av fyrkantsstål. Och det blev till slut en slöjdprodukt av var och ens jobbande. Men helt fri från återbruk.

En sak jag har med mig så här efteråt är elevernas reaktioner när nycklarna började brytas en efter en. ”Det gör inget Bengt, vi har fler nycklar hemma som jag kan ta med”.  Eller ”Det ordnar sig….det gör ingenting om vi behöver göra våra krokar av annat material”. Ibland undrar jag om det blev ett större problem för mig som pedagog än för eleverna som utförare. Men det är ju i slutänden jag som ansvarar för helheten, att mina arbetsområden tar stöd i centralt innehåll och förmågor i läroplanen.

foto: Bengt Christensson

En annan tanke som hänger med är hur mycket research man ska göra. Jag kände mig trygg med att ha utfört bockningsmomentet med tre olika nyckeltyper. Men……helt säker kan man tydligen aldrig vara.

Vilket spännande jobb vi har!!

 

Att diskutera:

  • Hur vet man att ett arbetsområde är färdigplanerat? Blir det någonsin färdigplanerat?
  • Ska man kanske ibland tillåta sig att starta ett arbetsområde som man inte riktigt kan se hur slutet kan gestalta sig och kan det i så fall finnas en poäng i det?
Share Button
Om författaren
Förstelärare Klågerupskolan | bengt.christensson@svedala.se

Legitimerad lärare i trä- metallslöjd och matematik.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *