När jag 1969 började läsa tyska på högstadiet var det boken, läraren och en Tandbergs rullbandspelare som gällde. På gymnasiet fortsatte jag med tyskan, men lade också till franska med en ny rullbandspelare.
Nu var det ju inte så att jag fick låna hem något rullband, utan fick lyssna tillsammans med klassen och sen var det bra med det. Hur det såg ut i t ex Tyskland fick jag reda på genom tecknade bilder i läroboken, affischer från turistbyråer i klassrummet och lärarens skamfilade, blekta vykort. Hemma läste jag glosor, ungefär som man lär sig en telefonkatalog utantill. I läxan brukade det också ingå att banka in lösryckta, grammatikspäckade meningar. Dessa var exempel på regler och undantag i en salig röra.
Det var inte mycket till autentisk miljö! Inspiration från radio och tv i form av utbildningsprogram, saknades helt. Vilken skillnad mot idag, när språkundervisningen är så levande att eleverna ibland glömmer var de är! Nationalencyklopedin (NE), som Svedala skolor prenumererar på, har t ex E-språk med språkträning genom aktuella nyhetsreportage och filmer. UR (utbildningsradion) bjuder också på flera serier. Därtill finns läroboken inläst, så att talet följer en markerad text. Dessutom finns det webbövningar till alla kapitel. Allt detta kan eleverna komma åt hemifrån!
Medier i en-till-en skolans klassrum är något jag högt uppskattar. Det är självklart att ett autentiskt språk från ett aktuellt sammanhang gör det lättare och roligare att lära och det behövs när alla ska läsa ett språk. För ni vet väl att förutom att det är användbart, roligt och berikande med språk, kan språk ge viktiga meritpoäng vid ansökan till gymnasieskolan!
I alla ämnen är motivation avgörande för prestation. Att lära sig ett nytt språk är inget undantag. Jag vill påstå att dagens språkinlärning möter eleverna i just den värld de lever i. Språket är i allra högsta grad levande och det bådar gott för EU:s flerspråkighetspolitik. Målet är att alla i EU ska tala två språk utöver sitt modersmål. En spännande och viktig utmaning!
