Det är stort fokus på läsning och lässtrategier just nu. Överallt arbetar och funderar Skolsverige koncentrerat i ämnet. Detta fokus tycker jag alls inte är konstigt. När t o m ämnet matematik gästas av ett spökande läsförståelseresultat, då är det dags att lägga om rodret.

Min kollega Christian Abrahamsson skrev i ett tidigare inlägg att vi måste hjälpa eleverna att utveckla sin läsförståelse när det gäller matematik och NO. Frågan är om inte skrivandet då också skulle kunna få komma i rampljuset. Jag skulle vilja fläta ihop ett fokus på de båda färdigheterna och få ett lyft som heter duga.
Det finns inte på långa vägar så mycket i modern forskning om att skriva som om att läsa. Läsmuskler är färskvara, pratar man sådär lite skämtsamt om. Men skrivarmusklerna då? Ska inte de också få sig en rejäl genomkörning? Jag vet inte, men jag har känslan av att skolan de sista åren jobbat mer med att skriva än att läsa.

Det må vara hur det vill med det. Faktum kvarstår! Läsförståelse är nyckeln till framgång! Högläsningen behövs nog i alla ämnen, om alla ska lyckas. Kanske alldeles speciellt när stoffet är en abstrakt text i t ex i NO på högstadiet, dvs det mest ogenomträngliga i textväg som eleven kan träffa på.

Men jag tror för den skull inte att svåra, abstrakta skoltexter ska lanseras i en avskalad lightversion. Det är till att göra eleverna en björntjänst. Alltför lätta texter begränsar läsförståelsen. Det finns forskning på det, t ex har Caroline Libergs undersökningar. Skolan skall istället se abstraktionen som en chans för eleven att bredda sin repertoar i språket. Där tror jag lässtrategierna som både jag och Annica Eldh för ett tag sedan bloggat om, kommer väl till pass. Men inte bara strategierna. Jag menar att skolan måste jobba mer med ordförråd, att navigera rätt i texter och leta efter syftet i en text. Att tillsammans prata och tänka högt kring det lästa, är modellen som vinner allt större terräng.

Alla lärare är mer eller mindre svensklärare! Språket ska bära för alla elever. Ingen ska lämnas ensam med en text. Det räcker inte med inlästa läroböcker. Det är “tillsammans” som är ledordet. Kanske är det slut med den tysta läsningen, som jag på sistone inte upplevt som tyst. Tystläsningsmomenten har alltmer blivit en utlösare till oro i klassen. En oro som jag tror speglar just försämringen i PISA.