Efter några år i yrket slogs jag av att eleverna genomförde sin lektion utan större eftertanke. När jag släppte klassen var de flesta redan i ett annat universum. Detta utan att tänka så mycket på vad som blivit gjort (eller inte gjort) under lektionen. Tiden att reflektera över vad just avslutat arbete inneburit fanns inte – eller rättare sagt – gavs inte. Jag började fundera över kvaliteten på min undervisning. Var mina lektioner något som man hastade till och hastade från utan större reflexioner. En lektion bland alla andra lektioner under en skolvecka bland alla andra skolveckor under en termin bland alla andra terminer. Det var här jag insåg att något måste ändras i min undervisning.
Fortsätt läsa När lärandet blir synligt – uppföljningsfrågor vid lektionsslut
Eleverna var mycket aktiva och använde sina egna referenser till att skapa sina bilder. Jag upplevde att de fick en förståelse och kunde hänga upp sin kunskap på sina bilder och på så sätt kunna återberätta universums uppbyggnad och utveckling. Deras egna bilder blev ett kognitivt stöd. Bilderna bygger upp och kompletterar språket och nya begrepp sätts i ett sammanhang. De fick till sist med hjälp av sina bilder berätta för varandra och jämföra sina bilder och diskutera vad man kunde förändrat och justerat för att fördjupa sina kunskaper om universums uppbyggnad.